Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    För varje simtag Glen Christensen nu tar kommer han närmare det liv han en gång levde.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Glens liv tog en annan vändning

    I simbassängen slogs han om de finaste mästerskapsmedaljerna. Livets viktigaste kamp utkämpade Glen Christiansen dock i en sjukhussäng i Hamburg. Skallen var spräckt, vänstersidan förlamad och ingen trodde att han skulle vinna.

    Han simmar bara tio längder och det går fruktansvärt långsamt. Långsammare än vad han någonsin har simmat förut. Men när Glen Christiansen sätter handen i kaklet rinner det tårar nedför hans kinder. Tårar av lycka.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det är den 29 april 2013.

    Ett par månader tidigare hade han legat fastspänd i en sjukhussäng med kraniet spräckt från öra till öra och läkarnas dödsdom hängande över sig.

    ”Du har bara 30 procent chans att överleva”.

    – Kan du göra en sådan där go latte till mig?

    Glen Christiansen slår sig ner i Valhallabadets café. Hans långa hår är blött och svetten rinner sakta nedför hans panna.

    Förmiddagens simpass är precis avklarat och han har tid för en kopp kaffe innan det är dags att kasta sig i vattnet igen. Med ett stort leende på läpparna berättar han om alla duktiga ungdomar han är i staden för att undervisa. Ungdomar lika gamla, entusiastiska och drömmande som han själv var den där dagen i slutet på 60-talet när han kom till just den här hallen för att lära sig simma.

    Och som han lärde sig simma.

    Som 17-åring tog han SM-guld på 100 meter bröstsim. Ett par år senare satte han världsårsbästa med tiden 1.01,6 på samma distans.

    Hans karriär pekade spikrakt uppåt och såg ut att kunna nå de högsta av höjder. Men när han skulle ta det sista steget upp till toppen gick allt fel.

    1980. OS i Moskva. 4 x 100 meter medley. Sverige var favorit med Bengt Baron på rygg, Pär Arvidsson på fjäril, Per Holmertz på frisim och Glen Christiansen på bröstsim.

    Superkvartetten fick dock aldrig kasta sig i vattnet. B-uppställningen växlade över i försöken. Och Glen kunde bara se på när livets möjlighet rann honom ur händerna.

    Två år senare valde han att avsluta simkarriären. 25 år gammal. Misslyckandet sved inombords.

    I stället började han hålla crawlkurser, leda japanska tv-program, skriva böcker, simma Masterstävlingar och anordna läger. Han utvecklades till en ”swim guru” med världen som arbetsplats. Ena veckan i Beirut. Den andra i Teneriffa eller Frankrike.

    Vid sidan om simningen blev han dessutom chef för en tennisklubb, fick en son, såg sin pappa gå bort och hamnade i skilsmässa med sin fru.

    Han levde ett ”busy life”, som han själv säger. Onormalt och Ohälsosamt. Men han var fast. Oförmögen att ta sig ur. Oförmögen att undvika det som hände kvällen innan hans födelsedag den 10 februari 2013.

    – Jag var på Teneriffa och hade ett av mina läger. Den här dagen anordnade jag min egen tävling, Glen Christiansen International Open. Sedan hade vi middag på kvällen vid en mysig restaurang precis vid havet. Jag höll tal och allt gick bra. Sedan skulle jag gå på toaletten. Den ligger i källaren, det vet jag för jag har varit där 100 gånger. Jag gick dit och stannade högst upp på trappan. Sedan blev det svart.

    Från den punkten och framåt minns Glen ingenting. Men tack vare videofilmer som hans bror tvingade till sig från restaurangen har han med egna ögon bevittnat precis vad som hände.

    Han har sett sig själv falla handlöst nerför trappan. Sett hur hans huvud slår i lavastenen, hur det rinner blod ur både ögon och öron och hur middagssällskapet kommer nerspringandes.

    De för honom till närmsta sjukhus. Sedan vidare till hemstaden Hamburg.

    Och det är där han vaknar upp efter att ha legat tre och en halv vecka i koma. Fastspänd i en sjukhussäng.

    – Det är därifrån jag har mitt första minne. Jag vaknar upp, dreglandes och förlamad i hela vänster sida. Och så ser jag min stackars mamma som står vid min sida. Hon säger: ”Glen, du är i Hamburg. Du har varit med om en olycka”. Jag glömmer aldrig det.

    Han blir tyst. Vänder blicken mot de människor som avverkar längd efter längd inne i Valhallabadet. Men hur långt han än vrider på huvudet kan han inte dölja de tårar som glänser i ögonen.

    Det är känslosamt att minnas tillbaka. Men också en viktig del i återhämtningen.

    Det är därför han fortsätter att berätta. Om slaganfallet, om hur han skallen spräcktes och om läkarnas dödsdom: ”Du har 30 procent chans att överleva. Ännu mindre chans att klara dig ur detta utan några handikapp”.

    – Som tur väl var hörde inte jag de siffrorna då. De fick jag reda på senare. Istället gav jag mig sjutton på att komma tillbaka. Och det stärkte mig att se mamma vid min sida. Jag tänkte: ”Fan, Glen. Skärp dig nu. Det här får du klara”.

    Och mot alla odds är det precis vad han gör.

    Redan en dryg månad efter det hemska uppvaknandet får han åka hem. Ingen förstår hur.

    – Dagen när jag skulle bli utskriven gick jag till ett café och köpte kaffe. Jag gillar kaffe. Och när jag kom tillbaka till rummet, nöjd med att allt kaffe inte var utspillt, satt överläkaren där. Han sa: ”Hade jag inte tagit emot dig hade jag inte trott på vad jag läser i akten. Jag kan förklara 50 procent med att du var i så enormt bra fysisk form. Men resterande 50 procent är oförklarliga”.

    Kanske hade Glen Christiansen bara tur. Kanske klarade han sig tack vare sin enorma vilja och kämpaglöd. Klart är i alla fall att det är det sistnämnda som, via otaliga timmar i gymmet, tar honom tillbaka till vattnet den 29 april 2013.

    Han simmar bara tio längder och det går fruktansvärt långsamt. Långsammare än vad han någonsin har simmat förut.

    Men när han sätter handen i kaklet rinner det tårar nedför hans kinder. Tårar av lycka.

    – Jag var så svag och jag har aldrig känt mig så dålig i hela mitt liv. Jag kom en längd och tvingades vila på andra sidan. Men jag blev skitglad på slutet. Det var en obeskrivlig känsla.

    Återhämtningen fortsatte med en tävling i Öppet vatten hemma i Hamburg innan han i början av juli deltog i SM-veckan i Borås.

    För varje simtag, den nu 57 år gamle, Glen Christiansen tar närmar han sig det liv han en gång levde. Och för varje simtag förvandlas olyckan från en mardröm till en historia han väljer att berätta för att hjälpa andra. Under de läger han fortfarande arrangerar. Under de föredrag han fortfarande håller.

    – Jag försöker tänka att allt det här säkert var meningen. Att jag inte skulle få det där OS-guldet, utan att jag skulle hjälpa andra att nå sina mål. Att jag skulle råka ut för den där olyckan, men överleva för att inspirerar andra människor. De flesta har inte haft de motgångar som jag har haft i livet.

    – Så jag har bestämt mig för att se positivt på allt det här. Jag börjar föredragen med att säga att 2013 var ett fantastiskt år. Jag lärde mig så mycket. Att tala, att gå, att cykla, att älska. Sedan lärde jag mig vad som faktiskt är viktigt här i livet. Så är det.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.