Siphiwe Tshabalalas 1–0-mål mot Mexiko: Öppningsmatchen, den första VM-matchen på afrikansk mark, skuggades av nyheten om Nelson Mandelas barnbarnsbarns tragiska bortgång. Förhandssnacket om att detta skulle bli de afrikanska nationernas stora mästerskap hade satts i halsen av skador på kontinentens storstjärnor som Michael Essien (Ghana) och Didier Drogba (Elfenbenskusten). Då klev Siphiwe Tshabalala fram och tände åter hoppet för en hel kontinent med en riktig kanon rakt upp i krysset efter en snabb spelvändning. Afrika var definitivt att räkna med igen, även om vi nu vet att det inte skulle räcka hela vägen.

Frank Lampards bortdömda mål mot Tyskland i åttondelsfinalen: England, detta ömsom upp-, ömsom nersnackade landslag, såg ut att göra det ingen egentligen trodde att de skulle lyckas göra. Tyskland hade en stabil 2–0-ledning, men då hittade Steven Gerrard plötsligt Matthew Upsons panna efter en hörna och det var reducerat, 2–1 i slutet av den första halvleken. Som skulle varit 2–2 i nästa spelmoment, men den uruguayanske domaren Jorge Larrionda valde att vifta bort Frank Lampards ribbskott – trots att bollen tydligt studsade innanför mållinjen. Minnesbilder från VM-finalen 1966 (eller, för vissa av oss, minnesbilder från tidningsartiklar om finalen) flashade förbi allas ögon. Men nu var rollerna ombytta. Och vi kommer aldrig att få veta hur det skulle slutat om domaren sett vad alla andra såg.

Hollands mäktiga vändning mot Brasilien: Robinho satte 1–0 redan i den tionde matchminuten och fick hela Copacabana att dansa samba av glädje. Men. Så Sköt Wesley Sneijder in kvitteringen via Felipe Melo, och satte sedan även 2–1 med pannan på en hörnvariant. En av de största förhandsfavoriterna var borta. En sån styrkedemonstration det var av "de orangea", en sån övertygande uppvisning. Det luktar lite, lite som om det den här gången skulle kunna hålla hela vägen.

Och så tre saker vi helst vill glömma:

Filmningarna: Någon gång får de ju ge sig!? Vi har svårt att tro att det är sådant här de syftar till när de säger att de "love to play". Väx upp, ta lite ansvar!

Domarinsatserna: Att kvotera in domare från världens alla hörn kanske inte är den bästa idén. Någonstans säger det sig självt att de bästa domarna, från de bästa ligorna och med mest erfarenhet av stora matcher också borde vara de som dömer ett världsmästerskap. Eller? Vi skulle ju i alla fall kunna ge dem den hjälp de så uppenbarligen behöver i form av tekniska hjälpmedel. Kan man tycka.

Frankrike-soppan: Bortskämda stjärnor, interna stridigheter, könsord, hemsända spelare, spelare som vägrar att träna... "Les Blues" imponerade inte på någon under detta mästerskap.

Bubblare (på båda ställena): Vuvuzelan – kul eller otroligt störande?