Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/8

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Vilken idiot jag är, tänkte jag"

Han kan aspirera på titeln som Sveriges mest skadedrabbade spelare. Men Jasmin Sudic vägrar tycka synd om sig själv. – Det finns så många värre scenarion än det jag genomgår just nu, säger han.

Gustav Engvall vänder bort Rasmus Lindgren och sätter fart mot Häckens mål. Han ökar farten och med blicken rätt ner i marken ser han inte Jasmin Sudic som bryter och petar undan bollen. En sekund senare ligger båda spelarna och vrider sig i smärtor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Snart bärs Jasmin av planen på bår. Vänster knä är lindat. Han håller händerna för ansiktet när han lämnar arenan. ”Är det inte korsbandet nu så har jag en jävla tur”, tänker han.

Han har ingen tur. Det är av.

– Jag visste det direkt.

Jasmin Sudic sitter avslappnat i en soffa på Häckens träningsanläggning. Sedan krocken med Gustav Engvall den 9 april har han genomgått en fjärde korsbandsoperation, genomförd den 24 maj, och så sakteliga börjat träna med boll. Vänsterfoten är fortfarande stel och det kan, trots att han spelat professionell fotboll i snart 10 år, kännas ovant att slå till en boll.

Jasmin Sudic är nästintill unik i svensk elitfotboll. Fyra korsbandsskador på sju år har trasat sönder och stannat upp en karriär som såg ut att vara på väg mot Europas största scener. De tre första gångerna var det höger korsband som brast. Den här gången är det vänster knä som ena dagen kan kännas nästan helt friskt för att nästa dag ge ifrån sig helt ny smärta.  

– Den här gången tog de min knäsena för att göra ett korsband. Jag har ett ärr här som du kan se.

Genom ett fransigt hål i jeansen visar han ett rosa ärr strax under knäskålen.

– De har plockat senan härifrån.

Var aktuell för Everton

Han börjar bli van vid att kroppsdelar byts ut och ersätts. Vid den första operationen togs en sena från höger lår och sattes in som nytt korsband. Vid den andra och tredje köptes en annan persons korsband in och opererades på plats.

– Ena dagen känns det jättebra och nästa dag är det katastrofalt. Jag kan gå hem nu och det känns skitbra och vakna med en smärta jag aldrig har haft, säger han.

Hur kändes det efter den här skadan jämfört med de andra?

– Egentligen så har alla förutom den andra kommit olägligt. Alla kom när det gick som bäst. Det är det som känns mest frustrerande.

Första gången var han på vippen att göra landslagsdebut för Bosnien mot Sverige och Everton ryktades vara intresserat. Han tränade som vanligt med Malmö, två dagar innan Skånederbyt mot Helsingborg. Han hade bollen vid fötterna och skulle vända.

– Jag kände bara ett knak i knäet. Jag visste inte hur en korsbandsskada kändes eller hur det var men jag kände att det var något som inte stämde. Sedan fick jag beskedet.

Korsbandet var av. I januari 2011 var han tillbaka. På tredje träningen hände det igen. Samma korsband. Samma långa tid utanför planen innan han skulle vara frisk igen.

Tredje gången hade han imponerat stort i Mjällby och danska storklubbar tittade intresserat mot Sölvesborg. Den här gången hade säsongen börjat bra och han hade ett fint år bakom sig.

– Det kändes som det här året hade kunnat bli något stort, både för mig själv och för laget.

Hur är det att vara vid sidan när laget presterar väldig bra?

– Jag väljer att se matcherna hemma. Jag brukar vara där och stötta laget innan matchstart, sedan åker jag hem. Dels för att undvika alla frågor, av respekt svarar jag men det är inte jättekul att svara på samma fem frågor till fem olika personer. Jag vill inte att fokus ska tas från laget och sättas på mig. Jag försöker hålla mig undan så mycket som möjligt.

Förändrat Häcken

Även utan hans närvaro har Häcken hittat formen. Klubbens identitet har snabbt skiftat från tidigare säsongers offensiva gladfotboll till en organiserad defensiv, som oavsett vilka som spelar sköter sina uppgifter väl.

– Vi höll nollan de två matcherna jag spelade, när Juhani Ojala kom in höll vi nollan, Emil Wahlström hoppar in och spelar och håller nollan. Vi presterar väldigt bra som lag, säger Jasmin.

Vad är det ni har förändrat?

– Arbetsinsatsen är bättre defensivt. Vi pressar bättre tillsammans och är smartare i spelet. Leder vi med 1-0 så vinner vi 1-0. Innan har det varit att vi leder med 1-0 och jagar fler mål och så har det blivit 1-1. Jag tror varenda klubb i allsvenskan vill vinna. Jag som spelare vinner hellre än spelar jättefin fotboll. Jag säger inte att vi spelar dålig fotboll nu, vi har både teknik och fart, men vi tar våra poäng. Det är inte ofta du ser oss släppa in 3-4 mål. Det är tack vare både oss spelare och Mikael och hans stab.

Du har varit skadad nästan fyra år. Vad gör du utanför fotbollen för att fördriva tid?

– Jag är ganska förstörd när jag kommer hem efter ett rehabpass. När jag var yngre fanns det inte tankar som det finns i dag. Jag fyller 27 i november. Det finns ett liv efter fotbollen. Det finns andra grejer att göra, som att studera, som jag inte har börjat med än men som jag funderar på.

Har det fört något gott med sig att ha gått igenom det du har gått igenom?

– Jag har fått en insikt om att det här inte är det värsta som kunde hända i livet. Som fotbollsspelare, absolut – men jag är mycket mer än en fotbollsspelare. Utanför fotbollen mår jag väldigt bra. Min familj är frisk, jag är frisk. Det finns så många värre scenarion än det jag genomgår just nu.

– Det hade varit så själviskt att säga att jag lever i det värsta. Förhoppningsvis spelar jag allsvensk fotboll igen om sex månader. När jag drog mitt korsband första gången kändes det som hela världen rasade för mig. En 19-åring i Malmö som hade Everton efter sig som skulle spela landslagsfotboll… det är klart att man tycker hela världen är orättvis och att allt är skit. Jag minns att det var jobbigt, jag gick på matcher och fick samma frågor hela tiden.

"Vilken idiot jag är, tänkte jag"

Det finns ögonblick som förändrar människor. En syn, ett minne, en insikt kan vrida en människas psyke åt ett annat håll. För Jasmin Sudic hände det när han haltade runt på Malmös gator och kämpade med sig själv. Det var efter hans första korsbandsskada. Han undrade varför just han skulle drabbas. Då såg han en man i rullstol. Det var som att tiden stod stilla. Några sekunder kändes som en timme.

– Vilken idiot jag är, tänkte jag. Den där mannen kommer aldrig kunna gå igen och jag klagar för att jag inte kan spela fotboll på ett år. Vad självisk jag är. Jag kände att den där mannen aldrig kommer gå igen, det där är hans liv framöver. Inget illa menat men det är så mycket som hindrar honom från att göra det han älskar eller vara där för sin familj. Så klagar jag på att jag inte kan spela fotboll på ett år. Där och då förändrades allting, säger han.  

– Det ögonblicket… jag får rysningar när jag tänker på. Det var det som gjorde att jag satte saker och ting i perspektiv. När jag blev skadad nu för fjärde gången hände terrordådet i Stockholm två dagar innan. Ska jag då skriva att det jag genomgår är det värsta som har hänt i livet? Absolut inte.

– Jag blir fan arg när jag hör folk säga ”varför just jag?” när de har ont i typ baksidan av låret. Jag har det mycket värre än dem, men jag har det absolut inte värst i världen. Det finns så många som har det värre. Jag ska inte ens jämföra mig det hade varit själviskt.

"Det är så mycket mer än fotboll"

Han har genomlevt mer smärta och tunga, ensamma rehabiliteringsdagar än kanske någon annan i sitt skrå. Han borde tycka synd om sig själv, låta sig nedslås, känna hur oturen skuggar honom. Det gör han inte.

– Jag förstår de som tänker att livet är orättvist. Det är klart det kan kännas så. Men jag tänker i mycket större banor än så. Du spelar fotboll i 15-20 år. Du ska leva i 70, 80, 90, 100 år. Det är så mycket mer än fotboll. Hade jag fått leva om allt det här och haft ett scenario där jag är frisk men mitt liv utanför fotbollen är katastrofalt – jag hade aldrig valt det.

Tror du att du kan sprida den här insikten?

– Jag hoppas verkligen det. Ibland när någon har haft ont och säger att något om det och så tittar de på mig och säger: ”Oj jag kanske inte ska säga något”. Då brukar jag säga: ”Det är lugnt, jag tycker inte jag har det jättedåligt. Jag är en allsvensk fotbollsspelare som haft fyra korsbandsskador men utanför fotbollen så har jag ett jävla bra liv.”

– Jag tror det är viktigt att se att vi är människor också. Jag tränar två timmar om dagen. Jag är inte död resten av tiden. När jag skadade mig första gången var det bara fotboll. I dag är den fortfarande viktig men andra saker är viktigare, som familjen. När mina släktingar får barn öppnas det en ny värld för mig. De är viktigare för mig än en boll.

Hur tror du att du kommer komma tillbaka efter det här?

– Jag har gått igenom det tre gånger och tycker jag är en väldigt bra spelare i dag. Jag har svårt att se att den här skadan sätter stopp för mig. Det kommer bli bra.

Han knackar två gånger i bordskivan framför sig.

– Det vet jag.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.