Var tog Andreas Granqvist-effekten vägen?

Övermoget? Mätt? Icke. Tillbaka i Ryssland visade Sverige, med i princip samma lag som på VM, tecken på utveckling och att nästa nivå är inom räckhåll.

ANNONS
|

Det blev ingen sprudlande fotboll, men lovande linjer, där Emil Forsberg var mer involverad centralt, där försvarsspelet över hela banan var intakt och där Ludwig Augustinsson kom fint i sin vänster ytterzon.

Jag gillade vad jag såg och upptäckte inget fusk, inga ”färdiga” spelare, vilket på sätt och vis var fallet i kvalet efter Sveriges senaste VM-succé (på mitten av 90-talet). Nu-är-nu-tänket lever vidare, gamla meriter saknar betydelse. Janne Anderssons landslag är både färskvara och känd taktik.

Däremot saknades spets.

För att vinna krävs en ännu skarpare Emil Forsberg, en mer involverad Viktor Claesson, en Isaac Kiese Thelin som vinner fler dueller och en effektivare Marcus Berg. Mittfältsfarbröderna Sebastian Larsson och Gustav Svensson jobbade bra ihop och gav backlinje nyttigt understöd. Starkaste individuella prestationen var Robin Olsens räddning med tio minuter kvar.

ANNONS

Resultatet innebär att gruppen lever, att chansen till svenskt avancemang finns kvar. Segrar mot Ryssland och Turkiet i de två återstående matcherna är ”det enda” som krävs.

Tre av de svenska startspelarna har ett förflutet i IFK Göteborg. Bara Malmö FF hade lika många. Det känns utifrån ett Göteborgsperspektiv viktigt att lyfta fram i dessa uppmärksammade IFK-tider.

Spelarna det handlar om är Marcus Berg, Gustav Svensson och Ludwig Augustinsson.

Ett world wide swedish all star IFK skulle just nu kunna ha följande utseende: Pontus Dahlberg – Oscar Wendt, Mattias Bjärsmyr, Sebastian Eriksson, Ludwig Augustinsson – David Moberg Karlsson, Gustav Svensson, Jakob Johansson, Sam Larsson – Marcus Berg, Pontus Wernbloom.

Inte illa det heller, om nu fotbollsvärlden hade sett ut ”som förr”.

Annars går mycket tankemöda till att försöka förstå hur det kommer sig att den bästa VM-prestationen sedan 1974 följs av ett minskat intresse för landslaget på hemmaplan.

Biljettförsäljningen till tisdagens landskamp mot Slovakien är alarmerande låg, trots att spelarna i princip är de samma som vann tre VM-matcher i Ryssland och var en seger mot England från semifinal.

Jag begriper det inte riktigt.

Inte Svenska Fotbollförbundet heller.

Vänskapsmatch, visst, men var tog Andreas Granqvist-effekten vägen? Hänger det ihop med att den i somras landsfaderlika lagkaptenen möjligen är på upploppet av sin personliga karriär? Lyckades vårt mest populära landslag trots resultatmässig succé inte ta det förväntade folkliga steget? Är profilerna för få? Biljettpriset för högt? Motståndet för ointressant? Eller är det totala fotbollsutbudet för stort?

ANNONS

Kanske landar analysen på nytt i att geografiskt mer spridda landskamper är lösningen. Göteborg senast, Malmö nu? Istället för Friends.

Stockholmspubliken går hem ur huse på klubblagsnivå, så fotbollsintresset är det inget fel på i huvudstaden.

Tyvärr kan det också vara så att den goda tanken med att ersätta vänskapsmatcher med tävlingsdito (Nations League) inte fallit åskådaren i smaken. Jag skall villigt erkänna att jag saknar ett regelrätt EM-kval den här hösten.

För kvaliteten på själva spelet är det ingen fel på.

Det visade insatsen mot Ryssland i Kaliningrad med önskvärd tydlighet.

Plus:

I Janne Anderssons landslag spelar ingen på gamla meriter. Det borgar för fortsatt framgång, om inte i Nations League, så i det kommande EM-kvalet.

Minus:

Emil Forsberg fick tyvärr inte utdelning på sina fina offensiva intentioner.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS