Vägen till mästartiteln

Inter hade städats av med samma försvarsfokuserade 4–4–2 som Svennis introducerat knappt tio år tidigare. Efterträdaren Gunder Bengtsson hade ärvt ett lag med fem Uefacupsegrare. De visste vad som krävdes på den här nivån.

Swarovski Tirol i semin var en munsbit. Dubbelmötet var avgjort redan efter första matchen.

Den 6 maj 1987 var det så dags för IFK Göteborg och Dundee United att göra upp om Uefacuptiteln. Den första av två ronder gick på Ullevi där över 50 000 sprudlande titeltörstande supportrar gjorde sitt yttersta för att få återuppleva vibbarna från fem år tidigare. Det fick de också sju minuter före pausen.

Lennart Nilsson stack i djupled, sköt på en orangefärgad strumpa med en blåvit hörna som följd. Michael Andersson joggade ut till hörnflaggan, slog till bollen med lite skruv och hittade Stefan Petersson vid målområdeslinjen. Nicken går sedan rakt ner i gräset, studsar sedan upp och förbi den taffligt viftande Billy Thomson i Dundees mål.

– Det var två jämna matcher med brittisk fotboll. Det var viktiga matcher och anspänning på alla håll och kanter. Jag minns inte vad jag tänkte på efter målet. Det blir eufori och glädje. Sedan var det ju väldigt viktigt, men det funderade man inte över på planen, säger Stefan Petersson.

Thomas Wernerson höll sedan tätt och de 50 000 fick jubla lite lagom mycket. Alla visste att det än var mycket kvar att spela om.

– Det kändes väldigt osäkert att bara ha 1–0 med sig. Jag minns att vi sade att det var ett väldigt bra lag vi skulle möta. Bilden man hade var att det här skulle bli väldigt svårt, säger Gunnar Larsson, dåvarande ordförande.

Mellan mötena spelade Dundee United en cupfinal mot St. Mirren som de förlorade. En match som givetvis scoutades väl av den blåvita organisationen. Medvetna om att varje detalj kunde bli avgörande.

– Vi såg Dundee ganska mycket. Jag åkte bland annat till en B-lagsmatch för att se vilka avbytare som kunde komma in. Vi hade också lärt oss hur viktigt det var med all planering från när vi förlorade i semin mot Barcelona i Europacupen. Jag minns hur noggranna vi var under hela resan. Gunder (Bengtsson huvudtränaren red anm) och jag lyckades vara väl förberedda hela tiden, säger assisterande tränaren Kjell Pettersson.

Förberedelserna tillåts vid detta tillfälle till och med gå över budget. Kjell Pettersson föreslog nämligen för Gunnar Larsson att IFK Göteborg skulle på hotell vid den anrika golfbanan St Andrews en dryg mil söder om Dundee.

– Han tyckte det låg så fantastiskt fint med lagom avstånd från staden så jag gick med på det, säger Gunnar Larsson.

Med facit i hand var det ett klokt val. För förutom den titel som komma skulle fick Gunnar Larsson personligen möjligheten att göra något bara en ytterst minimal del av mänskligheten får chansen att göra. Ordföranden, som inte alls var någon van golfare, fick slå ut på första tee. Golfvärldens kanske mest klassiska plats.

– Det var Kjell som pratade med hotellchefen och ordade så att vi fick åka upp dit. Vi, kassören Roger Lindblom och jag, såg hur proffsen slog ut när vi väntade. De hade riktiga golfutslag. Vi hade inte ens handicap, minns Gunnar Larsson.

En röst med skotsk accent ropar ut ”Mr. Larsson, Sweden” ur högtalarna och Roger och Gunnar får gå fram till utslagsplatsen. Kassören drar iväg sin boll 75–80 meter. Gunnar Larsson blir allt mer nervös. Nu är det hans tur.

– Då inträffade det som då var fruktansvärt pinsamt. Jag träffar inte ens bollen. Jag gör ett försök till – och missar igen. Då hör jag från ett bås en bit bort som kallar in mig och säger att det kanske är bättre att jag spelar på träningsbanan en bit bort. När vi kom tillbaka till hotellet hade Glenn Hysén fått nys om det här och frågade mig: ”Är det sant att du har blivit utvisad från St Andrews utan att ha slagit ett enda slag?”.

När sedan matchdagen var kommen studsade svenska och skotska hejarramsor mot Tannadice Parks tegelväggar. Änglar med blåvita halsdukar, Sverige-flaggor och sjömansmössor hade intagit industristaden Dundee. Nu skulle det avgöras.

När IFK Göteborg lett av Glenn Hysén och Dundee United med David Narey som lagkapten vandrade ut på gräset i Skottland kunde fotbollsfesten börja.Med svarta respektive blåa shorts som knappt nådde ner över rumporna radade spelarna upp sig inför matchen. IFK Göteborg var 90 minuter från att ta klubbens, och Sveriges, andra Europatitel. En brandgul anstormning var att vänta.

– Planen lutade nedför för dem i första halvlek och de gick ut ganska hårt. Men det ebbade ut efter hand, säger Thomas Wernerson, som skulle få en nyckelroll i händelserna framöver.

Visst kom den några katapultbollar in mot IFK Göteborgs straffområde men det hettade inte till i finalen förrän Mats-Ola Carlssons valde att ta i för allt han var värd efter drygt 21 minuter spel. Rensningen, för det såg verkligen inte ut att vara menat som en passning, hittade vindsnabbe Lennart Nilsson strax ovanför mittlinjen.

Nyförvärvet från Elfsborg, som kostade Blåvitt 1,1 miljoner kronor inför säsongen, utnyttjade sin snabbhet och var först på bollen.

Han vek av in mot straffområdet, fintade åt vänster men ryckte istället snabbt rakt in i planen. Bollen studsade förrädiskt på den välvattnade gräsmattan när han drog till med högern. Skottet gick så nära stolpen att den såg ut att smita in på utsidan av densamma.

Lennart Nilsson blir själaglad. Han vet vad målet betyder. Nu behöver Dundee göra tre för att lägga vantarna på Uefacup-pokalen. Han vet också hur väloljad de nio spelarna bakom honom själv och Stefan Pettersson på topp är. IFK Göteborg har bara släppt in fyra mål på elva matcher på vägen fram hit.

När Dundee ska sätta igång spelet pekar han på sin handled mot domaren och undrar hur lång tid det har gått. Matchen är 22 minuter gammal.

– Jag kan säga att det kändes extra gott att Lennart Nilsson gjorde målet. Hans övergång var lång och besvärlig och jag fick hoppa in och tala med Elfsborgs ordförande Levi Malm innan vi så småningom köpte honom, säger IFK Göteborgs dåvarande ordförande och nuvarande hedersordföranden i föreningen Gunnar Larsson.

Inga fler mål faller innan lagen går ner i omklädningsrummen för halvtidsvilan. Men Dundees forwardsduo Kevin Gallacher och Ian Redford ger inte Peter Larsson och Glenn Hysén en lugn stund. De surrar som bålgetingar runt luftpastejerna som skickas in och har bud på en kvittering flera gånger.

Till slut kommer den och de orangeklädda läktarna fylls av eufori. Iain Ferguson sprintar förbi Tommy Holmgren på Dundees högerkant och skickar in bollen till försvararen John Clark som fyllt på i vid straffområdeslinjen. Han vänder bort Peter Larsson och skjuter med en lurig vänstervrist in bollen bakom den för dagen skrikgult klädde Thomas Wernerson i Blåvitts mål.

Två mål står nu mellan Dundee och klubbens första stora europeiska titel. IFK Göteborg har mycket att förlora. John Clark vill att Blåvitt ska sätta igång avsparken snabbt och skriker ”Fuck” i oklar riktning när avsparken efter målet dröjer. Det är trettio minuter kvar att spela.

Under den halvtimmen räddar Thomas Wernerson frilägen och blir inknuffad i stolpar. Men några fler mål släpper han inte in. Och när Ioan Ignas vissla förkunnar att matchen är över förenas han och högerbacken och assistläggaren Mats-Ola Carlsson i en kram vid stolpen. De hade gjort det igen.

– Jag tror att viktig faktor i att vi vann var att vi hade tillräckligt många vinnarskallar. Framförallt var vi ett gott gäng. På den tiden var det ett måste för att lyckas internationell. Erfarenheten från 1982 spelade också en stor roll. Har man vunnit en gång kan man vinna igen, säger Peter Larsson i dag.

Snart guppade ett gäng svettiga 80-talsfrisyrer runt i ett blått och vitt ärevarv runt Tannadice Parks gräsplan. I bakgrunden målade den skotska solen himlen rosa. Visserligen fick bara en av klubbarna pokalen med sig hem. Men denna dag fanns det inga förlorare. Det var två vinnare som lämnade Tannadice Park den kvällen.

TEXT

Joel Tivemo

sport@gp.se