Han hade fått sparken från AIK, och när Öis hösten 1998 låg illa till i tabellen vände man sig mot Erik Hamrén. Tillsammans med guldhjälten från 1985, Sören Börjesson, tog de över krislaget – och tvingades till kval för att rädda det allsvenska kontraktet.
– Vi lyckades komma till kval och när vi lyckades hänga kvar, den matchen glömmer jag inte Det var ju väldigt spänt och nervöst för det var så enormt mycket på spel. Och det var ju det som startade de här åren. Det är ett starkt minne, säger Erik Hamrén.
"Vi gjorde några fina år"
GP når honom när han sitter i bilkö och den förre förbundskaptenen säger sig fortfarande inte veta vad hans nästa jobb blir. ”Utanför Norden” är hans ambition, men några fler ledtrådar vill, eller kan, han inte ge. Så vi pratar vidare om tiden i Öis. Hamrén hyllar gärna sina kollegor vid sidlinjen.
– Vi hade en väldigt bra trio med mig, Sören Börjesson och Ulf Svensson, som kom efter kvalet. Vi fick till ett väldigt bra team. Så det var inte bara jag, utan ett väldigt bra lagarbete. De hade ansvar för värvningar och sådana saker också, så vi gjorde ett bra jobb både träningsmässigt och med rekrytering av spelare. Vid den här tiden kom ju Johan Elmander och Christian Hemberg och Brynjar Gudmundsson … ja, vi gjorde några fina år måste jag säga.
Året efter att ni kvalade er kvar kom ni fyra – hur fick ni hop det så snabbt?
– Vi jobbade bra, med tre tränare som var tajta ihop. Vi hade fått en hel del spännande spelare så vi fick en bra utveckling på laget. Mackan (Allbäck) slog igenom och även Dick Last och Martin Ulander fick göra landslagsdebut.
Och år 2000 vann ni cupen.
– Det var stort! Det var längesen Öis hade vunnit en titel då (1985) och jag framför allt ihåg Niclas Sjöstedt. Han är ju Öis meste spelare genom tiderna och hade varit i klubben hur länge som helst, men aldrig vunnit någon titel. Det var stort, och lite extra kändes det att slå AIK där jag kom ifrån. Så det betydde mycket, men det var nog ännu bättre att vi kunde ligga i topp år efter år, det visade att vi kunde ha kontinuitet, att det inte bara var något år som man slår till. Men en titel är alltid extra stort, givetvis.
"Afonso är bäst efter Zlatan"
2002 blev Erik Hamréns bästa säsong, tabellmässigt. Afonso Alves och Paulinho Guara hade anslutit till laget, och man slutade trea – bäst i stan.
– Då var vi riktigt bra, faktiskt. Och det var en häftig grej med de två. Afonso är nog den bäste spelaren, efter Zlatan, som jag har tränat. Men hade vi bara haft en vecka på oss att besluta så hade vi aldrig tagit honom, för första veckan visade han inte mycket alls. Men vi hade honom och Paulinho i tre veckor. Och det var häftigt när man pratade med Afonso om vad han hade för mål och han sa att han ville spela för det brasilianska landslaget. Det var stort när han fick göra det några år senare.
Vid den här tiden lockade debryna mellan Öis och IFK storpublik och vid ett av dem gjorde Afonso hattrick på lokalrivalen.
– Ja, fullsatt Ullevi och det blev väl 5–2? Ja, herregud, häftiga matcher.
Följer du Öis nuförtiden?
– Ja, jag har inte sett dem spela i år, men jag följer givetvis resultaten och jag har varit och tittat på någon träning. Jag har ju kontakt med framför allt Sören Börjesson. Men i år har jag faktiskt inte sett någon match live i Sverige.
Vad betydde de här åren för dig?
– Jag hade ju varit tränare i Degerfors och sedan tre år i AIK, men det var under tiden i Öis som jag kände att jag blev respekterad som allsvensk tränare, med de resultaten som vi fick, säger Hamrén och återkommer till Sören Börjesson och Ulf Svensson.
– Vi gick ju GIH tillsammans 1985 till 1987 och hade snackat om de här sakerna ”tänk att få möljlighet att få jobba ihop nån gång”. Så det betydde mycket för mig, både fotbollsmässigt och resultatmässigt, men också utvecklingsmässigt, hur man utvecklas som tränare och person.
Och så blev du göteborgare på kuppen?
– Ja, det får man ju säga. Familjen flyttade hit 1999 och sedan dess har de bott här, även när jag varit i Danmark och Norge.
Om du får välja ett minne från den här tiden?
– Ett minne? Ojoj, det så enormt svårt. Det var inte bara en framgång, jag har många fantastiska minnen under de här åren. Men om jag ska ta ett så …
Hamrén är tyst en lång stund.
– Nja, det är svårt, En titel är alltid en titel. Men den här matchen mot Umeå när vi kvalade, den betydde ju otroligt mycket för klubben. Jag kommer fortfarande ihåg känslan, hur nervöst det var i den matchen, trots att vi hade vunnit i Umeå. Och så derbyna som sagt, att få spela på fullsatt Ullevi är inte så många som upplevt.
