Vi träffas vid Mariaplan och Malkolm Moenza pekar uppför backen.
– Lite längre upp där borta bodde ja, i Sandarna. Sedan flyttade jag med mamma till Godhemsgatan här bakom. Så här har jag härjat runt. På den tiden gick man bara runt här och snackade skit med polarna, det gör man ju inte så mycket längre. Det var tider det, säger han en aning nostalgiskt.
Hans far kommer från Guadelope och är uppvuxen i den minst i Paris-förorten Villiers-Le-Bel. Det var också i Paris som hans föräldrar möttes – och bestämde sig för att flytta till hans mammas hemland Sverige och bilda familj. Malkolm har flera gånger varit och hälsat på sina släktingar i det ruffiga Villiers-Le-Bel.
– Alltså, det är en riktig förort. Vi har Bergsjön och Angered, men det där är en helt annan grej. När vi är där och hälsar på så får vi gå och knacka dörr med våra kusiner för att de som bor där ska veta vilka vi är. Så det är en helt annan nivå.
Pratar du franska?
– Jag var bättre när jag var mindre, då var vi ofta där och besökte släkten. Men nu har vi typ en vecka ledigt på sommaren, så man hinner inte åka så mycket. Men jag ska försöka bättra mig och åka dit lite mer.
Malkolm Moënza bor numera tillsammans med sin flickvän vid Marklandsgatan (”fortfarande postnummer 414, det är viktigt”) och älskar verkligen sitt Majorna. Ändå bestämde sig både han och hans storebror ganska tidigt för att testa lyckan i en större klubb än Sandarna BK. De sökte sig till Gais när Malkolm var 12 några år senare spelade de på varsin kant i U21-laget. I dag är Edwin Moënza i Torslanda medan Malkolm är kvar i Grönsvart. Debuten i A-laget kom under den olycksaliga säsongen 2012, då Gais vann blott en match och slutade klart sist i allsvenskan.
– Ja, vi hade i princip samma trupp som året innan, men vi halkade ur. Eller halkade, vi brakade ju ur. Det var mycket som låg kvar från förra året med pengar som inte hade kommit och såna grejer. Så det var en del möten, och jag satt mest bara med, för det var inget som angick mig. Men jag förstod att det fanns irritation från andra spelare och ledningen. Men för min egen del så ser jag ganska positivt på det året, jag lärde mig mycket och fick känna på när det stormar. Och så fick jag göra en sju åtta matcher på slutet, vilket betydde mycket för mig.
Och nu är du veteranen i laget – den som spelat längst i Gais?
– Ja, sjukt alltså. Nej men det är kul. Vi har haft väldigt stor omsättning så man har spelat med många olika spelare och lärt sig handskas med dem genom. Det har varit tråkigt ibland när vänner ha lämnat, men sådan är ju fotbollen.
Har du själv varit på väg någon gång?
– Nej. Det har varit Gais hela tiden. Jag har aldrig haft bråttom, utan jag har velat spela bra fotboll och sedan ta det därifrån. Sedan vill jag ju maximera min karriär, men jag trivs jättebra och det är egentligen först nu jag känner att jag börjar bli ännu bättre.
Och du är supportrarnas favorit?
– Ja, det har ju blivit så. Jag har ju varit med ett bra tag, så jag känner de flesta supportrarna och har fått en bra relation till många. De hejar på stan och snackar gött, det är bara skitkul.
Varför tror du att de gillar dig?
– Jag tror de gillar sättet jag spelar. Även om det går skit under en period så ger jag alltid hundra. Man kan ju ha vissa dagar när det tekniska inte sitter och förstatouchen inte alls är bra. Men man kan ju alltid springa och visa hjärta. Så det är väl det jag är bra på. Jag har räddat poäng i slutminuterna ett par gånger, så det kanske spelar in också.
Vad betyder den relationen för dig?
– Det är viktigt. Man får en annan koppling till klubben, utan dem hade det inte varit Gais på samma sätt. Nu har vi många spelare som inte haft någon koppling tidigare och jag tror inte att alla som varit i klubben genom åren har fattat hur stort det är att representera Gais. Och det kan man förstå, de kan inte historien, de vill komma hit och spela fotboll. Men för egen del så fattar man att det är stort.
Hjälper det att komma från stan?
– Ja, det är väl rätt ovanligt nuförtiden. Det är nog därför de gillar mig, jag har gått genom de egna leden och har varit här så länge.
Är du sugen på att testa något annat?
– Som sagt, jag vill ju maximera min karriär, men mitt mål nu är att spela allsvensk fotboll i alla fall, och förhoppningsvis blir det med Gais. Det hade varit en dröm att få gå upp med Gais.
Vad krävs för att ni ska ta klivet upp?
– Det är en tuff serie och allt ska stämma. Det ska finnas en kemi i laget och försvarsspelet är viktigast.
– Sedan handlar det om att få kontinuitet i truppen och behålla större delen av laget. Jag tror att vi hade 17 nya spelare förra året, då är det såklart tufft att spela ihop sig. Om man ser på Sirius, Hammarby och Sundsvall – de hade nästan samma lag på banan varje säsong när vi mötte dem. Det är klart att det är en viktig grej.
Känns det som att Gais är inne på samma linje då?
– Ja, detta året har det varit lite mindre omsättning och jag hoppas att vi har börjat fatta att det är en viktig del. Innan så har de skrivit många ettårskontrakt, men nu är det två, tre år så det känns som att vi är på rätt väg.
Vad blir det för match i derbyt?
– Oj, det kan bli allt möjligt. Det kommer nog smälla en del, det brukar det göra. Sedan kommer det bli en grym inramning. Och blir det säkert Hawaii sista 20, det brukar det bli. Någon skjuter i stolpen och så är det friläge åt andra hållet i nästa anfall. Fullkomligt kaos, vilket kan vara kul om det går bra.
Vilka ska man se som favoriter?
– Ja, fan den är svår. Jag skulle säga att i det här utgångsläget är det 50/50.
Fakta: Malkolm Moënza
Tidigare klubbar: Sandarna BK
Position: Vänstermittfältare/vänsterback
Supporterflörten:
– Vi hade vunnit mot Assyriska med 4-0 och så gick vi fram och tackade fansen. Då kastade de in två flaggor och började skrika på mig ta upp och veva”. Och det kan man la göra, oftast är det ju en grönsvart flagga. Så jag började veva och så kollade jag upp och så var det Öis klubbmärke med ett rött kryss över. Det kanske var dumt, jag vet inte. Jag såg faktiskt inte att det var den flaggan. Men när jag väl börjat så kunde jag lika gärna fortsätta veva, haha”.
Starkaste Gaisminnet:
– Jag har ju några gånger när man fixat en kvittering i 93. Östersund hemma. Och Värnamo i premiären 2014. Det är de jag kommer på. Kanske lite tråkiga minnen?
Solomålet förra året då – som blev nominerat till Årets mål?
– Ja, det var speciellt. Jag hade inte gjort nåt mål det året, men det första jag tänkte var att jag ville ha en assist i alla fall. Så jag ville ta mig förbi och ta mig till ett bra inläggsläge. Men så kom jag i skottläge i stället och då var det bara att trycka av. Det var nog många gaisare som röstade så jag får tacka dem. Det var en jäkla upplevelse att gå på Fotbollsgalan, jag har ju bara sett det på tv innan.
Starkaste derbyminne:
– 2009 kommer man ju ihåg. Inte för att jag var med, men jag minns matchen. Mycket mål, det 5–1. En del lite roliga mål också.
– Förra året hade jag ett friläge i sista sekunden som Abbas Hassan räddar. Det minns jag väldigt väl. Vårderbyt vill jag inte minnas, där gjorde vi en väldigt dålig prestation. Öis gjorde det riktigt bra den matchen, det får man ge dem. Vi var nog inte riktigt beredda på det och vi får tacka Tommi Vaiho att vi fick poäng där. Han gjorde en del sjuka räddningar som jag aldrig sett förut.
Största Gais-hjälten för dig?
– Jag minns speciellt 2011. Då hade jag gjort någon träning med A-laget och framför allt såg jag upp till Kenneth (Gustavsson). Vi spelade på samma position och han var väl inne på sin elfte säsong eller nåt. Och sedan när jag väl fick mitt kontrakt så var Jeffrey Aubynn där och han tog hand om mig. Han hjälpte mig mycket när jag kom upp.
