Det började med bortamötet mot Trelleborg. I början av april satte sig spelarna i Blåvitt på bussen ner mot Optimera Arena. Säsongen fick en drömstart då Pontus Wernbloom satte dit 1–0 till Blåvitt efter endast sex minuter.
Men innan pausvilan hade Linus Malmqvist kvitterat till 1–1 och fixat en pinne för Trelleborg. En missräkning för Blåvitt som tappade poäng direkt i premiären.
Inte gick det bättre i andra omgången hemma mot AIK heller. Jonatan Berg dundrade visserligen in 1–0 på frispark men Miran Burgic kvitterade och Wilton Figueiredo gav AIK ledningen i slutminuterna och återigen tappade Blåvitt viktiga poäng.
Första segern för säsongen kom i den tredje omgången. Borta mot Brommapojkarna, 23 april, blev det på nytt en drömstart för Blåvitt när Marcus Berg petade in sitt första mål för säsongen.
Strax efter pausvilan satte Niclas Alexandersson 2–0 efter ett skott från distans och även om Olof Guterstam reducerade så blev det ändå tre poäng med i bussen för Alexandersson och hans lagkamrater.
– Vi hade en väldigt bra laganda och en bra mix mellan gamla och unga spelare. Det var ett hårt jobb under en hel säsong där alla gjorde sitt jobb. Sen hade man väl inte trott att det skulle gå som det gick även om man alltid har förhoppningar att vara med i toppen, säger Alexandersson.
Mot Halmstad blev det kryss 1–1 efter att Emra Tahirovic gett Halmstad ledningen innan Pontus Wernbloom kvitterat och fixat en pinne.
– Det gick ju lite knackigt där i början men ju längre säsongen gick desto mer betalt fick vi för den stenhårda träning som vi hade lagt ner. Vi tränade verkligen stenhårt med fotboll, gym, fys och andra övningar. Det var tävling på varje träning och ingen ville förlora, säger guldtränaren Jonas Olsson.
"Fullständigt krig på träningarna"
Veteranen, Bengt Andersson, berättar om hur det kunde se ut på träningarna för lite drygt tio år sedan uppe på Kamratgården.
– Det var fullständigt krig på planen och hela vägen in i omklädningsrummet. Det gick aldrig så långt att vi slogs men det var rejäla satsningar ute på planen och ingen ville vika ner sig. Det fanns bara inte och så ska det kunna få vara. Det är klart att vi gick över gränsen ibland när viljan att vinna blev för stor men den viljan som vi hade på träning, den hade vi även på match. Efter träningarna när vi gick in i omklädningsrummet så var vi vänner och en väldigt bra grupp, säger han.
I nästa omgång kom islossningen borta mot Örebro. Marcus Berg gav Blåvitt ledningen innan Eldin Karisik och Thomas Olsson utökade till 2–0 och 3–0. Sen kom målet som förändrade en killes liv helt – Andres Vasquez rabona-mål som spred över hela världen och som idag har sett av miljontals människor.
– Oh herregud, det gick riktigt fort. Man tänker inte, det går bara jäkligt fort. Det var underbart, sa Vasquez efter matchen till C More.
Efter det målet blev Andres Vasquez ett jagat namn i fotbolls-Europa och berömmelsen steg honom lite över huvudet, men det är en berättelse för en annan dag.
Marcus Berg slog därefter till två gånger om mot Gefle, innan det var dags för Anders Svensson att ha stor uppvisning på Borås Arena. Marcus Berg gav visserligen Blåvitt ledningen innan Anders Svensson slog till med ett hattrick och fixade segern för Elfsborg.
– Jag är mycket nöjd för att vi krigade på och satte chanserna och för att vi är bra, sa Anders Svensson efter matchen till TT.
Efter den käftsmällen från Elfsborg var det dags för derby mellan Blåvitt och Gais inför lite drygt 30 000 åskådare. Vem som satte matchens enda mål och fixade segern för Blåvitt? Jo, Marcus Berg.
Superformen för Marcus Berg fortsatte borta mot Djurgården på Stockholms Stadion. Efter två minuter gav han bortalaget ledningen innan Jan Tauer och Andrej Komac fixade segern för Djurgården.
Hemma mot Kalmar i omgången därefter var det dags för Jonas Wallerstedt. Anfallaren som alltid trivdes lite extra bra mot just Kalmar slog till två gånger om när Blåvitt vann med 3–2 efter att Wallerstedt avgjort på övertid – med pannan, givetvis.
– Fantastiskt skönt det här, sa Wallerstedt efter matchen.
– Jag hittade en lucka mellan reklamskyltarna så jag kunde ta mig ut till klacken.
Glädjen från den segern blev dock inte särskilt långvarig. I nästa omgång väntade Hammarby borta och efter första halvlek var det 3–0 till hemmalaget efter mål av Sebastian Eguren, Louay Chanko och Erkan Zengin. Att Magnus ”Ölme” Johansson tröstmålade i den andra halvleken gjorde föga den här junikvällen.
Marcus Berg, vem annars? Slog till borta mot Malmö men Niklas Skoog och Junior ville annat och fixade andra raka förlusten för Blåvitt. I nästa omgång, omgång 13, som meddelade att halva säsongen hade spelats blev det ”bara” 0–0 mot Helsingborg för Blåvitt.
När serien fortsatte blev det återigen oavgjort mellan Helsingborg och Blåvitt. Den här gången blev det 2–2 efter att Marcus Berg och Razak Omotyossi slagit till två gånger om för sina respektive lag.
Den duon skulle senare visa sig vinna skytteligan i allsvenskan tillsammans.
Blåvitt vädjade till Berg – som nobbade
Efter de två kryssen mot Helsingborg kom tre raka segrar, mot Örebro, Gefle och Kalmar FF. Matcher som Marcus Berg gjorde fyra mål på.
När Djurgården kom på besök därefter blev det oavgjort efter att Mattias Jonson och Jonas Wallerstedt slagit till. Matchen blev dock speciell då det var Marcus Bergs sista i den blåvita tröjan innan flytten gick till holländska Groningen. En flytt som sportchefen Håkan Mild vädjade till Marcus Berg att vänta med.
– Vi är väldigt ledsna för att han lämnar oss, men ytterst är det Marcus val i det här läget. Vi har försökt påverka honom att bli kvar åtminstone säsongen ut. Men vi har som princip att aldrig tvinga kvar någon spelare i IFK Göteborg som vill vidare, sa Håkan Mild efter att övergången på 32,5 miljoner kronor blivit officiell.
Tappet av den då 21-årige Marcus Berg blev tungt för Blåvitt. Anfallaren hade varit lysande under säsongen och då han redan hade smällt in 14 fullträffar.
– Det var väldigt många som sa att vi sålde guldet där … men då hade Pontus varit utanför laget ett tag och han knöt verkligen näven där och blev anfallare istället och gjorde det väldigt bra, säger Jonas Olsson och fortsätter.
– Vi hade många unga spelare som både fick chansen men framförallt tog chansen. De kom upp och tog för sig direkt.
Men trots tappet av skyttekungen blev det seger direkt i nästa omgång, då borta mot Halmstad på Örjans Vall. I Bergs frånvaro flyttades Pontus Wernbloom upp ett pinnhål i plan och blev anfallare under höstsäsongen – något som gjorde att Gustav Svensson fick en mer ordinarie plats på mittfältet bredvid Thomas Olsson.
Mot Halmstad slog både Pontus Wernbloom och anfallspartnern Jonas Wallerstedt till. Förvandlingen från tuffing på mittfältet till anfallare i Blåvitt var dock inte helt ny för Pontus Wernbloom.
– Jag spelade där som ung också. Det är bara att fälla ut det breda arslet man har, hålla undan backen, suga in bollen, leverera till mittfältet och sedan in i boxen, sa Wernbloom då.
När Brommapojkarna kom till Ullevi 2 september 2007 blev det en historisk tillställning. Inte för underhållningen som minst sagt uteblev för de 6 128 på plats. Matchen blev däremot historisk då det var Nicklas Bärkroths första match i allsvenskan – något som gjorde honom till yngste spelaren någonsin i allsvenskan med sina 15 år, sju månader och 14 dagar.
– Jag blev chockad och det var enormt nervöst innan vi kom till Ullevi. Sedan var det lugnare. Jag har ju ingen press på mig, jag tyckte det gick helt okej. Synd att vi inte vann bara, sa Bärkroth efter 0–0-matchen.
– Det lär ta hela kvällen att svara på alla meddelanden.
"Tobbe" vände hem – Glenn fick rubrikerna
I nästa omgång såg det ut som att det skulle bli en seger mot Elfsborg. Gustav Svensson gav Blåvitt ledningen efter två minuter och Jonas Wallerstedt utökade till 2–0 men Elfsborg kom tillbaka och lyckades knipa ett kryss när Tobias Hysén debuterade i den blåvita tröjan, efter att pappa Glenn avslöjat övergången under bortamatchen mot Kalmar då han tog plats i den blåvita klacken.
– Jag kom ju ifrån en försäsong och hade spelat väldigt lite matcher. De matcher jag hade spelat var med reservlaget i Sunderland mot motstånd som var sådär. Jag kastades ju rätt in i en slutspurt om ett SM-guld och jag var inte i form för det, säger Hysén nu tio år senare.
Hur löste du det då? Utan någon matchform?
– Jag tänkte att jag måste spela enkelt så det var det jag försökte. Att komma runt på kanten och få in bollarna i boxen till ”Walle” (Jonas Wallerstedt), och Pontus (Wernbloom). De två var ju extremt bra på huvudet men även bra spelare överlag. Annars var det hårt jobb som gällde för mig och bara försöka hjälpa laget så bra man kunde.
– Jag gjorde ju bara sex matcher medan de andra hade kämpat i en hel säsong.
När det återigen blev dags för derby i Göteborg så blev det återigen seger för Blåvitt, den här gången med 1–0 när Pontus Wernbloom gjorde matchens enda mål.
– Det var väl kalas, sa Wernbloom efter matchen till Sveriges Radio.
När fyra matcher återstod av säsongen var det Hammarby som kom till Göteborg. Återigen fick Blåvitt en pangstart när Niclas Alexandersson satte 1–0 efter endast fyra minuter. Innan den matchen var över hade Hammarby gjort självmål och Jonas Wallerstedt gjort 3–0.
– Vi låg ju en bit efter under stora delar av säsongen men avslutade väldigt starkt. Vi gick fantastiskt bra på hösten och hade svåra matcher i de sista omgångarna. Men vi var inne i ett bra flyt, säger Niclas Alexandersson som skadade sig i mötet med Hammarby.
– Det var en sammanslagning med Kleber Saranpää där jag fick en smäll och fick en spricka i vadbenet. Det syntes inte på röntgen så jag åkte på landslagssamlingen men väl där släppte inte smärtan och då var det stopp.
Hur var det att följa avslutningen från sidan?
– Det var olidligt … det var verkligen inte bra för hälsan. Man vill ju vara med ute på planen och påverka och det var verkligen en pina men det var ju desto skönare efter den där sista matchen.
Efter segern på hemmaplan med 3–0 var det en av årets svåraste bortamatcher som väntade, Malmö FF på Malmö Stadion. Då gav Stefan Selakovic laget ledningen innan Tobias Hysén kontrade in 2–0.
– Det var väl mot Hammarby och mot Malmö som jag kunde prestera under den hösten. Det var mina bästa matcher och det målet mot Malmö var otroligt skönt att göra, och ganska snyggt, säger Hysén.
"Jag vet fortfarande inte om bollen var inne"
Efter den blytunga segern mot Malmö var det Råsunda och AIK som gällde för Hysén och hans kompisar. Då avgjorde Mattias Bjärsmyr med matchens enda mål. Ett ”mål” som han på något sätt fick över mållinjen – fast var den bollen verkligen i mål?
– Jag vet fortfarande inte … det jag vet är att AIK:s målvakt på den tiden, Daniel Öhrlund, några år senare hävdade att bollen inte var inne, säger Mattias Bjärsmyr.
Säsongen började med Trelleborg. Säsongen slutade med Trelleborg. Den här gången blev det seger med 2–0 efter mål av Thomas Olsson och Pontus Wernbloom. Firandet som höll på i flera dagar började dock lite för tidigt på sina håll.
– Som tränare så börjar man ju tänka på alla demoner där och att Trelleborg skulle vända. Jag minns att jag vände mig om och skällde på Pontus (Wernbloom) och någon mer för att de hade börjat fira, säger Jonas Olsson.
– Jag skällde ut ”Bjärsa” och ”Ragge” på plan. De hade ju nästan börjat fira så jag skällde där och jag stod ju längst bak och hade ingenting att göra och frös som fan, säger målvakten Bengt Andersson.
Efter att Martin Hansson blåst av matchen vällde publiken in på Ullevi och kastade sig om spelarna. Något som fick Bengt Andersson att gå miste om något han hade sett framemot.
– Jag tänkte ju att alla spelarna skulle springa mot mig och så men vi lyckades aldrig med det. Det kom ju folk överallt och det var ett folkhav med härliga känslor överallt. Det där är ju något som man verkligen inte kommer att glömma i första taget, säger han.
Profilen övertalades av Mild – fick avsluta med guld
Guldmatchen mot Trelleborg var inte bara Bengt Anderssons sista match i Blåvitt. Matchen var dessutom den sista på elitnivå i Magnus ”Ölme” Johanssons långa karriär. En karriär som innehöll sju SM-guld – bäst i Sverige någonsin.
– Jag spelade ju inte så mycket sista året … jag hade ett proffskontrakt från andraligan i Holland under sommaren och blev övertalad av Håkan (Mild) att stanna. Det krävdes en hel del övervägande och övertalande. Tror nog att holländarna blev ganska besvikna, de stod och väntade på mig när planet landade, säger ”Ölme” och fortsätter.
– För egen del var det extra kul att spela sista matchen annars hade hela säsongen känts som ett misslyckade för mig. Men även om det inte blev så mycket speltid så var ju avslutningen värd att vänta på.
För Stefan Rehn var det en speciell känsla då han tidigare vunnit SM-guld som spelare i klubben. Nu blev det även guld som ledare.
– Jag var glad i hågen men klarade mig från en utskällning från Jonas (Olsson). Men jag minns att ”Tobbe” var lite het där bakom oss. Men som tränare pustar man mest ut när det är klart. Det är inte samma sak som när man var spelare och kunde ”go crazy”. Som ledare var det en fantastisk känsla men ganska snabbt började man fundera på vad vi hade gjort bra och vad vi hade kunnat göra bättre. Man är ju lite dum i huvudet, säger han.
"Vi hade det i egna händer och skulle aldrig släppa det"
Tobias Hysén växte upp som supporter till Blåvitt – svårt att bli annat med Glenn som pappa. Efter att Marcus Berg sålts till Groningen så kunde han värvas från Sunderland.
– Hela den dagen är ju ett minne för livet … jag minns att jag försökte supa in alla känslor redan inför matchen så man kunde ha med sig det om det gick vägen. Det var ju ett extremt pirr i luften som låg över stan. Vi kände verkligen att det här kunde vi inte förlora. Det var inget snack. Vi hade det i egna händer och skulle aldrig släppa det här.
Något särskilt minne som dyker upp?
– Det är många minnen som dyker upp, men självklart när domaren blåser av och känslan att ”vi gjorde det!”. Sen allt i omklädningsrummet, kvällen på Kamratgården, bussen genom stan och Valand. Det är mycket kul som dyker upp. Sen en del interna grejer som man vill ha lite för sig själv.
– Men en rolig grej var när vi vaknade upp hos ”Bjärsa” efter en festkväll och insåg att det var en kille där som ingen kände igen. Det visade sig att det var en supporter som hade hängt med oss den kvällen och när vi vaknade så gick vi och köpte pizza. När vi kom tillbaka hade han köpt öl till alla.
Den kanske mest klassiska delen av firandet kom på Fotbollsgalan då Bengt Andersson hade firat lite ”för mycket” och bjöd på en minst sagt underhållande intervju med Adam Alsing.
– Jag och ”Ölme” hade ju bestämt oss för att det var sista resan med gänget så det var bara att njuta som gällde. Det var en hel del firande får man säga men ingen for illa och jag skulle kunna säga att det var världens bästa firmafest, säger han.
– Vi hade roligt jag och ”Bengan” men det hade ju många andra också. Jag hade ju varit med ett par gånger så jag var lite lugnare än de flesta. Jag visste ju att man får ta det försiktigt i början och sedan stegra det. För mig är ett av de härligaste minnena från när vi åkte buss genom hela staden. Vi hade en supporter som sprang med oss från Nya Ullevi, längs med kanalen, upp för Allén och sedan hela Avenyn till Götaplatsen. Han var bra jävla sliten när han kom fram och för den löpningen så fick han en bärs.
Om det var bra fart på ”Ölme” och ”Bengan” så tog lagets tredje ålderman, Niclas Alexandersson det desto lugnare.
– Jag har aldrig varit någon storpartajare. För mig var det mest glädje men jag kommer inte ihåg så mycket men det har ju mer med åldern att göra, säger han och fortsätter.
– Det var nog mer de yngre som körde på.
"Vi höll samma form som "Bengan" på Fotbollsgalan"
Något som Mattias Bjärsmyr, då 21 år gammal håller med om.
– Det jag minns mest är självklart minuterna innan domaren blåser av. Det var fullsatt, kallt, regnigt och blåsigt som fan. Men trots det var man helt varm och bara bubblade. Sen allt på Götaplatsen minns man, det var så vackert på så många sätt. Vi höll väl på och festa i en vecka ganska hårt efteråt. Givetvis var det vi i det yngre gardet som var i bäst form. Vi höll väl samma form som ”Bengan” gjorde på Fotbollsgalan, säger Bjärsmyr och skrattar.
Men varför blev det då guld för IFK Göteborg 2007 efter elva års väntan?
– Det beror mycket på att vi kunde slå ur underläge. Vi hade en bra mix mellan unga talanger som kom fram och äldre som drev på oss väldigt hårt men bra. Spelsystemet vi hade var ganska enkelt och alla visste sina roller. Gjorde du inte jobbet som du var där för så fick du höra det direkt. Stämningen var hård men ändå schysst där de äldre krävde mycket av oss yngre. Det är lite annat än hur det är idag, säger Bjärsmyr.
– På många träningar körde vi ju yngre mot äldre och det var otroligt tufft och mycket snack efteråt. Men det gjorde oss starka som lag.
Just mixen mellan unga och hungriga spelare och rutinerade pjäser som kunde ta hand om de yngre är samtliga överens om som den stora nyckeln.
– Det var väl ingen som trodde på oss från början. Men vi trodde på oss själva från första träningslägret. Där bestämde vi oss för att vi skulle hålla en låg profil och slå i underläge. Sen fick vi ihop truppen på ett bra sätt och det var go stämning i laget. Vi hade ju också bättre tempo på träningarna än matcherna. På försäsongen fick ju tränarna gå mellan flera gånger och bryta innan det blev slagsmål. Men efter nästa tackling så var det lika heta känslor igen. Det behövs, tempot och hårdheten och det var ingen som gnällde, säger Magnus ”Ölme” Johansson.
Blev det slagsmål någon gång?
– Ja, herregud ... det blev det. Eller kanske inte slagsmål men det vevades en hel del. Men det där hör ju till.
Niclas Alexandersson var inte äldst i laget men extremt viktig för de yngre spelarna som förebild.
– Även fast det skiljde mycket i ålder på oss så var det aldrig några problem. Vi hade en bra jargong där de yngre gjorde oss gubbar yngre och vi fick väl de att mogna lite, säger han.
Äldst i laget var däremot, Bengt Andersson.
– Jag vill börja lyfta fram tränarna, de gjorde ett bra jobb och satte ett ganska enkelt spelsätt som vi alla trodde på. Sen kunde vi smyga lite i bakvattnet ganska stora delar av säsongen. Men framförallt så var vi ett lag. Vi kämpade extremt hårt och det var ingen som kunde glida med.
Tobias Hysén kom in väldigt sent på säsongen – men slogs direkt av samma sak som de andra. Mixen i truppen.
– Vi hade en väldigt bra mix med spelare överlag och hade bra kvalité i truppen. Men samtidigt hade vi väldigt roligt tillsammans. Alla trivdes med varandra och de man umgicks med utanför var ju andra spelare i laget. För min del hade jag ju inte familj på den tiden och inte heller de jag umgicks med som ”Bjärsa” och Wernbloom. Så vi hade väldigt mycket tid på den tiden, säger han och fortsätter.
– Det stora var att alla spelare i laget kändes som att de ville vinna för sig själva men även för varandra. Jag kom ju in lite på ett bananskal där under sommaren när de redan kämpat i många omgångar. Men alla var ändå lika glada för min skull som jag själv var. Det var en riktigt härlig känsla.
"Alla drog åt samma håll i klubben"
De två huvudtränarna, Jonas Olsson och Stefan Rehn är inne på samma linje som sina spelare. Även fast Jonas Olsson gärna lyfter fram hur hårt de tränade.
– Vi tränade extremt hårt, vi började direkt i december och körde stenhårt med fotboll, gym, fys och hela köret. Det fick vi verkligen betalt för på hösten sedan då vi avslutade riktigt starkt, säger han.
Ni släppte fram många unga spelare?
– Vi hade väl dåligt ekonomisk och ingen vidare budget. Vi tog Eldin Karisik som bosman och värvade Ragnar Sigurdsson, det var väl egentligen våra ända värvningar. Sen får jag säga att ja, vi släppte fram många unga spelare men det var inte bara de att de fick chansen. Alla tog verkligen chansen och visade att vi ville vara med.
– Sen trodde ju alla att guldet var borta när Berg såldes, men då knöt Pontus näven och tog över på ett väldigt bra sätt. Hade vi inte hittat den lösningen så hade det nog inte blivit något guld.
Stefan Rehn är inte sen på att haka på hyllningståget av Pontus Wernbloom.
– Jag var nära på att säga att han var lite skogshuggare innan. Man såg tidigt att han hade mycket fotboll i sig men ville väl visa lite för mycket vilken fysik han hade. Nu och efterhand även då så utnyttjade han det mer och mer och löpte bättre istället för att satsa allt i varje duell. Han var extremt bra i huvudspelet och fick fast bollen många gånger och växte något oerhört. Sen måste jag säga att jag aldrig har i hela mitt fotbollsliv sett någon hantera en petning som han gjorde. Han var petad i en eller två matcher och sen kunde vi inte peta honom. Han var för bra på träningarna, han bestämde sig bara och ”Jävlar” han tog tillbaka den där platsen, säger Rehn.
Spelarna hyllar mixen i truppen?
– Vi hade en väldigt bra mix i truppen. Alla spelare tog ett stort ansvar och vi satsade på yngre spelare och sen fanns det några äldre som tog hand om de yngre. Det fanns en väldigt bra självdisciplin i gruppen där alla tog hand om varandra och ville göra jobbet varje dag. Alexandersson, ”Bengan” och ”Ölme” var ju på de yngre hela tiden och som grupp gjorde de ett fantastiskt jobb.
– Sen hade vi en förening som fungerade. Man är aldrig starkare än sin svagaste länk. Alla drog åt samma håll i klubben och visste vart vi skulle gå. Det var en positiv andra som klubben hade och alla hade en känsla att vi kunde lyckas.
– Synd bara att det var elva år sedan då och att det nu har gått tio år sedan senast. Jag önskar att det hade kommit fler guld.
