Fotbollsläktaren är en plats där männen syns och hörs mest. En arena där det historiskt sett inte är ovanligt att kvinnors deltagande mötts av skepticism. Sandra Arvidsson, 48, ordförande i Öis supporterklubb Balders Hage och Sofia Bohlin, 29, ordförande i Svenska Fotbollssupporterunionen, SFSU, och styrelseledamot i Supporterklubben Änglarna, bekräftar bilden. De har älskat fotboll sedan barnsben och kände tidigt glädje över att få stötta sitt lag - att få vara supporter. Men att bli accepterad som tjej på fotbollsläktaren har inte varit självklart.
– Folk på läktaren förutsätter ofta att du som tjej är någons flickvän, syster, kusin eller mamma. Det finns människor som inte kan föreställa sig att du är där bara för att du är supporter till klubben, säger Sandra Arvidsson.
– I tonåren fick jag ofta frågan om jag kunde rabbla startelvan, om jag visste vilka nummer spelarna hade, vilka positioner de spelade på. Som tjej är du tvungen att bevisa ditt supporterskap, du måste bevisa att du bryr dig om fotboll, säger Sofia Bohlin.
"Sexismen är på väg bort"
Kärleken till fotbollen, laget i hjärtat och glädjen över att få vara fotbollssupporter uppväger dock enskilda nedvärderande kommentarer på läktaren och båda kvinnorna har fortsatt att engagera sig. I dag är Sandra Arvidsson ordförande i Balders Hage och så sent som i november utsågs Sofia Bohlin till ordförande för SFSU, hela Sveriges samlade fotbollssupporterunion. De har nått viktiga roller inom supporterskapet och upplever att de bemöts med respekt på de egna läktarna.
– I blåvita kretsar får jag inte höra något diskriminerande. Däremot i mitt nationella uppdrag, där jag ibland träffar lokala föreningspampar, får jag fortfarande höra en del.
De förstår inte hur jag kan föra talan för 40 000 fotbollssupportrar, och kan exempelvis fråga varför jag inte är cheerleader i stället..., säger Sofia Bohlin.
Hon menar ändå att utvecklingen går åt rätt håll.
– Samhället har gått framåt och det som sker på läktaren hänger till stor del ihop med det. Det är inte unikt för fotbollen utan det är ett bemötande som finns i samhället överlag, säger Sofia Bohlin.
– Det är mycket bättre på läktarna nu än vad det var på 80- och 90-talet. Supportrarna själva tog tag i rasismproblemen som fanns och nu känns det även som att sexismen är på väg bort, fyller Sandra Arvidsson i.
"Vill ha samma självklara plats"
Tidigare i somras arrangerades en träff i Malmö för kvinnliga supportrar. 32 tjejer från åtta olika klubbar deltog på det som var första organiserade supportermötet för kvinnor i Sverige någonsin och dål bildades gruppen "Nätverk för kvinnor i supporterkulturen". Sofia Bohlin och Sandra Arvidsson var med på sammankomsten.
– Det var på SFSU:s årsmöte i Norrköping i november 2015 som ett gäng kvinnliga supportar från Elfsborg och Malmö FF lyfte idén. De spann vidare på det och drog igång det här. MFF:s supportar var värdar för den här träffen, men alla som var med fick komma med input. Vi hade olika workshops och fick lyssna på föreläsningar, säger Sofia Bohlin.
Frågor som diskuterades var bland annat repression, pyroteknik och hur man som supporter vill att det ska vara på en bortaläktare. Tanken är att nätverket på årlig basis ska fortsätta att träffas. Syftet är i huvudsak att mötena ska fungera som ett tillfälle att prata om olika fotbolls- och supporterfrågor i allmänhet. Men också att det ska vara en plattform där kvinnliga supportrar har möjlighet att diskutera hur det är att vara just kvinna och supporter.
– Jag tror det här är ett jättebra initiativ för fler kvinnor att vilja engagera sig i supporterskapet, säger Sandra Arvidsson.
Hon är dock noga med att påpeka att initiativet inte handlar om att distansera sig från männen.
– Vi vill bara arbeta för att ha samma självklara plats som de har. Och jag tror att om vi får in fler kvinnor på läktarna blir det en mer inkluderande miljö, säger Sandra Arvidsson.
Vill inte vara symbol för kvinnokamp
Procentuellt är andelen kvinnliga fotbollssupportrar i Sverige låg i jämförelse med exempelvis Spanien och Tyskland, men Sofia Bohlin och Sandra Arvidsson tror att Sverige i framtiden kan nå samma siffror som utomlands. Och de hoppas att nätverket och de själva i sina roller kan vara förebilder för andra kvinnliga supportrar.
– Jag vill arbeta för alla supportrar, jag vill inte vara någon symbol för en kvinnokamp, men det är viktigt att det finns kvinnor på betydande positioner inom supporterskapet. Och jag hoppas att jag i min roll kan påverka och hjälpa fler att bli intresserade - göra så att fler vågar engagera sig, säger Sofia Bohlin.
