Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/4

"Man blir ju starkare i uppförsbacke"

Från centerhalv i Gais till toppdiplomat, utrikesminister och FN-höjdare. Jan Eliasson, 76, kallar sig i dag för ”bekymrad optimist” – och ser Gais och andra klubbars sociala engagemang som en nyckel till en bättre värld. – De här grejerna, det går utanför tre poäng, säger han.

Efter en lång och extremt framgångsrik karriär som diplomat och politiker lämnade Jan Eliasson FN-byggnaden i New York i vintras Då hade han i fem år tjänstgjort som vice generalsekreterare under Ban Ki-Moon – och tvingats konstatera att världen knappast blivit en säkrare plats. Ändå utstrålar han en tro på framtiden.

– Jag vill säga att jag är en bekymrad optimist. Jag vill inte släppa tron på att man kan förändra till det bättre, men jag kan heller inte dölja att jag är bekymrad. Tendenserna med splittring och delning är så stora och ligger så nära till hands för samvetslösa politiker att använda. Och konflikterna har blivit så svåra att lösa. Syrien är ju det värsta, för det handlar inte bara om de syriska parterna utan framför allt USA och Ryssland, men även Iran och Saudiarabien, Turkiet, Qatar… om de drar åt olika håll så tar det ju aldrig slut. Det är obegripligt att det får ske. Så det är en tagg i mitt hjärta, att det där kriget fortsätter när jag lämnar efter fem år, säger Jan Eliasson.

"En fotbollsmatch fick hela lägret att vakna till liv"

På tisdagen var han hedersgäst när Gais bjöd in till en inspirationslunch för sponsorer och andra nyfikna. Temat var ”Gais – mer än fotboll” och man lyfte fram sina samarbeten med gatutidningen Faktum, Gårdstensbostäder och Steget Vidare – företag som alla arbetar med socialt engagemang för att hjälpa utsatta och främja integrationen i samhället. Gais, liksom många andra klubbar, vill ta större ansvar för sitt närområde vilket har lett till att dagens former för sponsring och partnerskap ofta är något annat än de klassiska reklam-avtalen inom sport.

Och att idrotten kan spela en stor roll, både lokalt och globalt, vet Jan Eliasson efter sina 52 år i diplomatins tjänst.

– Absolut. Jag såg det i flyktinglägren: En fotbollsmatch fick hela lägret att vakna till liv och det blev en hel annan stämning.  De lärde ju känna varandra, de här killarna och tjejerna. De kom från olika miljöer och i vissa fall olika sekter eller etniska bakgrunder, men det gav man tusan i; Man var bara fotbollsspelare. Och sedan så är det också en hälsofråga, att barn och ungdomar får röra på sig. Jag tror mycket på idrotten, och sedan så är jag vansinnigt sportintresserad. Jag läser tabellen, även om jag just nu får vända på tidningen…

Eliasson syftar på Gais bekymmersamma placering (näst sist) och konstaterar att man är en bra bit från framgångarna som han själv upplevde i sin ungdom.

– Jag var med i Gais pojklag det året som A-laget vann SM (1954). Vi fick spela förmatcher, två gånger 20 minuter, så det kunde vara 15 000 på läktarna i andra halvlek. Det var enormt roligt och jag brukar säga att det var där jag vande mig vid publik.

Gillar Gais satsning på lokala förmågor

Eliasson har unnat sig en lugnare period sedan han lämnade FN. Men att pensionera sig är inget alternativ. Anbuden har varit många och Eliasson säger sig vilja sätta ihop ”ett lagom paket” med uppdrag inom immigration och flyktingfrågor, hållbarhet och freds- och konfliktfrågor. Basen är dock sedan länge i Stockholm, varför Eliasson mest följer sitt kära Gais via tidningarnas rapporter.

– Ja, jag lyckades ju inte flytta UD till Göteborg. Det tog det som ett skämt. Det var det delvis. Men jag har ju mina rötter här, min bror Roger bor här och jag har många vänner kvar. Göteborg är mitt hjärta. Men när de spelar i Stockholm får jag ju pallra mig dit och titta.

– Och jag läste i GP att Gais ska satsa mer på spelare från närområdet, det är bra, säger Eliasson och knyter näven.

Att Grönsvart, likt många andra klubbar, satsar på socialt engagemang uppskattar han också.

– Ja, de här grejerna, det går utanför tre poäng. Det handlar om att ungdomar ska få ett meningsfullt liv. Och sedan handlar det ju om lagarbete, som diplomat vet jag att man inte kan åstadkomma någonting utan att arbeta tillsammans. Det har jag sett i FN också, allt hänger ihop. Det ska vara fint att göra gott och det behöver man inte vara vice generalsekreterare för att göra.

Är du optimistisk även när det gäller Gais – när vinner man SM-guld igen?

– Jag var med senast och det var fantastiskt. När Karl-Alfred Jacobsson fick inlägg från sin bror Sanny på kanten – då stannade han liksom i luften. Det var otroligt, som Nurejev när han stannar i ett balettsteg. Och då vann de allsvenskan. Så det är kanske lite mycket att hoppas på, men en plats i allsvenskan ska de absolut inte släppa och nu har de ju ett gott utgångsläge, säger Jan Eliasson och ler.

– Man blir ju starkare i uppförsbacke vet du.

"Vi måste bli tuffare"

En inställning som han burit med sig genom karriären – och som gjort att ett svenskt Superettanlag blivit ett begrepp i maktens korridorer.

– Jag har en känsla av att gaisare är de mest trogna av alla supportrar, de kännetecknas av att hur mycket motgång man än möter så är man ändå ständigt gaisare. Det är numera välkänt i UD och även i FN att det finns något som heter Gais i Göteborg, säger Jan Eliasson.

När det gäller det han beskriver som ett bekymmersamt läge i världspolitiken, med ett alltmer aggressivt tonläge och en polariserande ”vi mot dem-mentalitet” från flera av de stora ledarna, menar Jan Eliasson att de som står för motsatsen nu behöver bita ifrån.

– Vi som står för internationalism och mångfald och tolerans, vi måste bli tuffare. Vi måste vara starkare i vår så kallade berättelse, så att den blir mer trovärdig i byar och städer i våra länder. Om man tror att man ska få mer trygghet genom att stänga gränser, stänga ute eller isolera vissa grupper så har man fel. Det leder långsiktigt bara till skada, säger Eliasson, innan han sätter sig i taxin till flygplatsen – men en ny Gaiströja i bagaget.

 

Jan Eliasson

Född: I Kålltorp, Göteborg den 17 september 1940. Bodde med familjen (fyra personer) i en etta där, innan de flyttade till en tvåa på Guldheden.

Karriär i urval:

Anställdes på UD 1965 och har tjänstgjort över hela världen. Har medlat i sex stora konflikter, bland annat kriget mellan Iran och Irak på 80-talet.

Var Sveriges ambassadör i USA 2000–2005, och valdes sedan till ordförande i FN:s generalförsamling.

Var Sveriges utrikesminister under 2006, och blev sedan FN:s sändebud i Darfur.

2012 utsågs han till vice generalsekreterare i FN, en post han innehade till i vintras.

Idrotten: Farfar, farbröder och pappan var gaisare, och själv spelade han med klubben på pojknivå. Spelade handboll med RIK upp till junioråldern.

Mest läst