Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Foto:Bildbyrån/Privat
Foto:Bildbyrån/Privat

Jag tror banne mig jag fäller en tår

Italien har inte missat ett VM-slutspel sedan 1958. Jag säger inte att de kommer göra det nu heller, men Sverige gjort vägen krokigare. Sverige har besegrat Italien för första gången på 19 år. Jag tror banne mig att jag fäller en tår.

När jag ser Emil Forsberg spela fotboll som mot Italien på fredagskvällen tänker jag på Tomas Brolin, på hur han flödade, ryckte, lekte, skrämde motståndare och öppnade ytor för medspelare. I Sveriges fall är Albin Ekdal nyckeln här. Det är hans förmåga att styra tempo och vända spel som öppnar Emil Forsbergs spelytor, som en gång i tiden gång i tiden Thern, Schwarz och Mild för Brolin. Lagspel. När det är som bäst. 

Jag var inne på det efter nederlaget mot Nederländerna. Albin Ekdal saknades då. Han saknas i ett svensk landslag varje gång han inte är med. 

Det gjorde ont när han gick ut efter en knapp timme. Jag är rädd att han inte spelar returen. Det gör ännu ondare. 

Jag efterlyste en ny Glenn Hysén-insats inför och fick Emil Forsberg. Även om det var Jakob Johansson som gjorde målet var det ”Foppa” som satte tonen, höll i den och sjöng högre än någon annan. 

Alltså, Jakob Johansson. Hur han på sätt och vis personifierar det här kvalet. Hur han överraskade mot Frankrike borta, hur han tog en startplats, petades nu, kom in och blev hjälte. Nu en av Trollhättans största fotbollsspelare genom tiderna, inga andra nämnda, inga andra glömda. 

Sveriges senaste mål mot Italien inför matchen var 13 år gammalt. Han som gjorde det var på plats på fredagskvällen och zoomades in flera gånger. Han såg ut att ta den uppmärksamheten med en klackspark. 

Uppställt var Italien inledningsvis farligt varje gång. Uppspelen. Inläggsspelet. Löpningarna. Initiativet tog de över efter en kvart. Peter Wettergren reste sig. Pekade. Försökte förstå. Förstod. Och ändrade. Sverige spelade nästan ut Italien, som tog tid på sig. Gick möjligen för seger, men bara som italienare går för segrar. Långsamt. Taktiskt. 

Marcus Berg ”fick” en varning i första minuten, han ”gav” en efter en halvtimme. Gick in i närkamp med Verratti, som fällde honom, varnades och är avstängd i returen. 

Publiken. Så engagerad. Så irriterad. Främst på Bonucci, som störde den svenska matchinledningen med överdriven nässmärta. Det skulle komma mera. Värst var kanske Daniele De Rossi, han som senare styrde in det svenska ledningsmålet.  

Fram tills fredagens möte på Friends rankade jag 3-2-segern i VM 1950 och krysset i EM 2004 som de två viktigaste svenska insatserna mot Italien, 80-talssegrarna fick i slutändan aldrig någon betydelse. Frågan är om inte denna skall in där någonstans. 

Jag gillar statistik. Inbillar mig att Jimmy Lindahl på Sveriges fotbollshistoriker & statistiker gör det samma. Han har, läste jag i matchprogrammet, räknat ut att det lag som börjar hemma i ett playoff till VM vunnit i nio fall av 19. Står vi på tio på måndag?

Själv laddade jag med tunn Capricciosa på en italienare vid Hötorget. Jag hade inte mage att säga att jag inte blev mätt och tänkte – mitt i en tugga – hur ytterst korkat det faktiskt var att trycka en pizza dagen innan avresa till Milano. 

Jag tar mark strax efter lunch mark i Milano, där stadens två stora står lika på 18, där några av de svenska tillbeds som fotbollsgudar och där några fick nöja sig med att ingå i samma trupp som Franco Baresi, Paolo Maldini, Roberto Baggio och George Weah. Det finns grader även i himlen. Det är här ödet skall beseglas. Ryssland eller inte Ryssland? Jag säger 50/50 och motiverar med att ett svenskt mål tvingar Italien att göra tre.

Se mer från - Fotboll Herrlandslaget
Mest läst