Inte alls lika som bär

Det första man slås av – och tackar gud för – är att Samuel några dagar tidigare klippt bort sina blonda lockar, delvis för att underlätta för omgivningen i form av igenkännande.

Efter en halvtimmes samtal i den svala eftermiddagsbrisen på träningsanläggningen i Fort Lauderdale har GP:s utsända lyckats hitta en hel del som skiljer de båda 18-åringarna från Hulelyckan i Mölndal åt.

Simon är vänsterfotad, vänsterhänt och 185 centimeter lång, Samuel är högerfotad, högerhänt och två centimeter längre.

För att ta några exempel.

– Den stora skillnaden är att jag är lite mer strukturerad och organiserad. Och gör maten, säger Simon.

– Det stämmer. Jag är lite latare, säger Samuel.

För att betona olikheterna poängterar de att de är uppväxta i var sitt rum, att de under högstadietiden gick i olika klasser och de – så gott det går – inte är med varandra hela tiden.

Hur utnyttjar ni det faktum att ni är tvillingar?

– Man kommer ha en nära vän med sig hela livet, säger Samuel.

– Du har alltid någon nära dig, säger Simon.

– Man vill att det skall gå bra för den andra. Det påverkar ens humor om det skulle gå dåligt för den andre, säger han.

På fotbollsplanen, vilken ni snart kommer märka, ligger Simon något lägre och konkurrerar med spelare som Oscar Lewicki, Dominic Chatto och Jonas Bjurström om en startplats som defensiv mittfältare. Samuel är en så kallad nummer tio och ges nu när Andreas Drugge flyttat till Gais större möjlighet att få speltid i allsvenskan redan i år. Huvudkonkurrenter där är Martin Ericsson och Dioh Williams.

Häckens sportchef Sonny Karlsson ger sin syn på tvillingarna.

– Det vi gör är att särskilja dem. De är inte tvillingarna, de är Simon och Samuel.

Hittills har Simon fått mer speltid.

– Det man sett Simon göra i början är riktigt bra. Spelsinne, känsla. Jag såg honom i Fässberg med. Finns egentligen inga begränsningar. De gör det förbannat bra.

Tidigare ägnade sig bröderna åt flera andra sporter som judo, brottning och ishockey och har som spelare för Mölndal ett par segrar i GP-pucken.

– Då var det väl mer snack om ”Sedinarna”, men i dag har vi inga speciella smeknamn, förklarar de.

De har för övrigt en del att brås på.

– Morsan var handbollsspelare, säger Samuel om mamma Lola.

– Och pappa har väl spelat i Gais och Öis? funderar Simon om pappa Patrik, som numer arbetar på Göteborgs Fotbollförbund.

I sommar avslutar de studierna på det Samhällsvetenskapliga programmet. Fram till dess tränar de med Häckens seniorer två gånger i veckan. Målen för säsongen är det här:

– Att träna på i den här miljön med så mycket bra spelare. Att debutera i allsvenskan … jag tänker inte så, säger Samuel.

– Man tränar för att spela matcher, men konkurrensen är stenhård, säger Simon.

Och tankarna kring vad de vill med sin fotboll:

– Jag är inte så jättebra med boll, men gillar ju Valencia och hade gärna gått in på Mestalla och lirat lite, säger Samuel.

– Se hur långt man kan komma. Det viktiga är att glädjen är där, säger Simon och fortsätter:

– Det här är fantastiskt bra för oss. Grundprinciperna är de samma som i Fässberg. Häcken är en klubb i harmoni. De har bra koll, det är tryggt, inte stressigt. Jämför med IFK:s spår, det kanske inte alltid är så harmoniskt.

TEXT

Mattias Balkander

mattias.balkander@gp.se