För det första: Om herrlandslaget hade haft samma facit som damerna de senaste sex åren – VM-brons 2011, EM-brons 2013 och OS-silver 2016 – då hade Erik Hamrén stått staty i varenda svensk stad och Bragdguldet hade avskaffats i brist på konkurrens. Pia Sundhage har chefat över de två senaste medaljlagen och resultatmässigt är det därmed helt omöjligt att ifrågasätta henne.
Samtidigt är det små, små marginaler det handlar om. Landslaget pratar ofta om hur fel allt blev under VM i Kanada ifjol, hur fegspelet hämmade dem och hur man inte alls fick ut sin potential. Till skillnad från i OS, som blev en svensk dröm. Ändå var resultaten, på ett sätt, inte särskilt olika i de två turneringarna:
I "fiasko-VM" blev facit tre oavgjorda matcher (varav en mot USA) i gruppspelet, följt av en svidande förlust mot Tyskland. Man gjorde fem spelmål på fyra matcher.
I "bragd-OS "vann man en enda match under ordinarie tid, spelade även då oavgjort mot USA (för att sedan vinna på straffar) och föll – även då – till slut mot Tyskland. Man gjorde fyra spelmål på sex matcher.
Ingen jätteskillnad alltså.
Fast ändå all skillnad i världen.
Och självklart är inte små marginaler detsamma som slumpen. Att ett lag krigar sig till OS-final är inget som bara händer, det beror på att saker fallit på plats, avgörande detaljer som sammanhållning, spelidé, självförtroende – och ledarskap. Att Pia Sundhage lotsade Sverige till OS-final, trots att det offensiva spelet – precis som i VM – haltade visar att spelarna numera helt litar på henne. Att de gör som hon vill. Och när stjärnor som Lotta Schelin och Caroline Seger öppet deklarerar att de vill ha kvar Sundhage på positionen, då fanns det egentligen inget annat att göra för svenska fotbollförbundet än att hala fram det där kontraktet. Nu får hon, och den stomme av spelare som hon haft sedan debuten, en sista möjlighet att göra det som ingen svensk har gjort sedan 1984: Vinna ett fotbollsmästerskap.
För de har chans på guldet, det står ut om allt tvivel. I EM slipper man giganter som Japan, Brasilien och USA, och den mentala styrka man plockade med sig hem från Rio kommer sitta kvar i ryggraden nästa sommar. Sverige vet numera att även om spelet inte klaffar fullt ut – det offensiva vill säga – så finns alltid chans att gå riktigt långt ändå.
Symbolen för detta ”allt är möjligt”-tänk är mer än någon annan Pia Sundhage.
Det hade varit korkat att plocka bort denna unika X-faktor i förtid.
