Guldjakten märks i hela Norrköping

Emir Kujovic, den väldige anfallaren som gör mål på det mesta och som skapar chanser ur intet, kliar sig sedan lite i skägget och fortsätter:

– Folk här har varit lite svältfödda på framgångar. Det känns inte minst nu, när det går så bra för oss. Det började redan i somras – alla började prata fotboll nere på stan. Det gick en del rykten om mig, att jag skulle vara på väg att flytta utomlands, och jag fick svara på frågor varje dag om det där. Men det är bara kul med uppmärksamhet – och vi har förtjänat den.

För några år sedan renoverades klassiska Idrottsparken och bytte samtidigt namn till Nya Parken. För en yttre betraktare var det mest lite kosmetika – man får fortfarande DDR-vibbar nere i arenans katakomber eller om man stegar upp på läktaren när det är matchdags. Det är grått, slitet och lite bedagat – och det är ingen slump att en tjomme med mikrofon bräker Kamratlåten på bred östgötska före avspark för att få med sig publiken. Det känns lite … 1960-tal över alltsammans, och det var ju då IFK Norrköping hade sin senaste storhetstid (även om det som sagt blev guld även 1989).

Men det finns saker som ögat inte ser.

– Faciliteterna på Nya Parken är en väldigt viktig del i vår talangutveckling. Vi kan bedriva fotbollsträning året om på konstgräset här och här finns allting vi behöver: restaurang, gym, rubbet, säger tränaren Janne Andersson, och fortsätter:

– Vi kommer aldrig att kunna utmana med plånboken. Det går inte, för de pengarna finns inte här. Därför måste vi hitta en annan väg för att kunna vara med i toppen.

Den här framgångsresan började egentligen redan 2012. IFK Norrköping hade en stabil och bra trupp, och slutade femma i allsvenskan. Men efter säsongen splittrades laget – och Janne Andersson tvingades börja om. I dag ser vi resultatet av den ändrade inriktningen, med nio egenfostrade spelare i truppen.

– Vi har en konsekvent spelidé och det handlar om att våga. Jag blir aldrig arg på en spelare som misslyckas – däremot kan jag bli arg om en spelare inte vågar. Vi tror starkt på vårt eget spel, vi springer väldigt mycket – tittar man på vårt mittfält så springer de killarna kopiöst i båda riktningarna. Vi har också många olika sätt att göra mål eller komma till avslut på, säger han.

Och den som lyckas allra bäst med det där sista är Emir Kujovic som toppar skytteligan med 19 mål.

– Vi har jobbat hårt för att vara där vi är i dag. Och vi trivs med den här hajpen som är kring laget. Vi ska försöka dra nytta av den, få energi av den, och bjuda på bra fotboll i de återstående matcherna. Det kanske är jobbigare för de andra lagen i toppen – de har ju alltid krav på sig att vinna guld. Vi är inte riktigt där, säger han.

Och Janne Andersson, han säger sig inte ens läsa tabellen:

– Men jag är inte dum i huvudet, utan vet såklart hur den ser ut … Fast jag försöker bara att tänka på nästa match, och efter den nästa match. Det låter kanske tråkigt, men så är det faktiskt. Det jag kan konstatera är att vi kommer att sluta bland de tre främsta och att vi är klara för Europaspel, och det är jäkligt bra gjort av oss.

Mats Willner, sportchef och krönikör på Norrköpings Tidningar, bekräftar det som Emir Kujovic berättar om.

– Det finns en glädje och lycka på promenaderna i Norrköping som är svår att sätta ord på. De luttrade supportrarna har inte bara levt med en stolt och tung historia, utan de har också fått uppleva fotbollens mest jobbiga och utsatta tid med dystra kvällar i Superettan och kvalmatcher, säger han, och fortsätter:

– De här leendena och lätta stegen har jag inte sett på hela 2000-talet. Folk har alltid pratat fotboll i Norrköping, men mest med vånda och ångest. Nu är det raka ryggar och en energi i språket man inte trodde var möjlig. Det smittar av sig på allt och alla i den här staden.

TEXT

Tobias Jansson

sport@gp.se