EM-hjältarna från 1984

Det svenska landslaget är mer haussat än på länge, och många hoppas och tror på en EM-final på Friends Arena. Inför mästerskapet har det pratats mer än på länge om de som banade vägen, pionjärerna som gick först – och som blev bäst i Europa 1984. Förutom reportage i tidningar fick SVT:s dokumentär Den andra sporten stort genomslag. Där beskrivs hur några envisa, engagerade unga kvinnor kämpade för sin älskade fotboll.

GP samlade sju av spelarna från guldlaget. Fem av dem spelade på den tiden i Jitex, laget som vann både serien och cupen samma år; Elisabeth "Lappen" Leidinge, Anette Börjesson, Anna Svenjeby, Helen Björk (tidigare Johansson) och Anette "Vinden" Niklasson. Det fanns en sjätte spelare från Jitex i guldlaget, men hon är upptagen på annat håll denna dag. Hon är nämligen förbundskapten.

– Pia var en ledare redan då. Hon var så intresserad av fotbollens grunder och vill styra spelet, säger Inger Arnesson, med smeknamnet "Tummen".

Hon spelade på den tiden för Sunnanå, och är i dag klubbchef för samma förening. Inger och Karin Åhman-Svensson (då i Öxabäck) dyker också upp på GP:s lilla 84-reunion. Det blir mycket skratt och minnen, men också några vassa pikar riktade mot fotbollsetablissemanget. Exempelvis kan man tycka att ett guldlag borde vara självskrivet på diverse idrottsgalor, men så har inte varit fallet.

– Vi har fått vara med någon gång – när vi ringt och tjatat. Men det är inget att gnälla om, det har vi gjort förr, säger Anette Börjesson och skrattar.

Hon var kapten i landslaget när det begav sig. Finalen mot England avgjordes i ett dubbelmöte där Sverige vann med 1–0 i Göteborg och förlorade med samma siffror i Luton. Matchen gick därmed till straffar och Elisabeth Leidinge räddade den första. Anette Börjesson gav sedan Sverige ledningen, men sedan var det Helen Björks tur. Hon gick under smeknamnet "Junior" eftersom hon var yngst i truppen med sina 19 år. Och hon brände straffen

– Jag tänkte att det var kört. Jag började gråta direkt, säger Helen och ser lika olycklig ut igen.

Men det löste sig ju. För Leidinge tog en straff till, och till slut var det bara Pia Sundhage kvar. Hon klev fram genom lervällingen i Luton och avgjorde finalen – tack vare ett gott råd.

– Hon brukade alltid skjuta sina straffar med bredsidan, men jag sa att det går inte här. Det är för dålig plan, du måste ta en vrist, säger Leidinge.

Sundhage lydde, blev hjälte och Sverige tog sitt första och hittills enda mästerskapsguld i fotboll. Så vad var det då som gjorde just det här landslaget så framgångsrikt?

– Det genuina intresset för sporten, säger Inger Arnesson.

– Vi var vinnarskallar som älskade att vinna, säger Helen Björk.

– De flesta av oss hade spelat med killar, säger Anna Svenjeby.

– Vi var ett gäng som trivdes ihop. Det var 16 stora egon, men vi hade en gruppkänsla, säger Karin Åhman-Svensson.

Och att intresset för guldgänget från 84 nu fått en nytändning ser de bara positivt på. Nuet är det viktigaste, men historien får inte glömmas bort.

– Många verkar tro att damfotboll uppfanns 2003, när Sverige tog VM-silver. Men vi drog fulla hus redan 1984 och det var stort intresse från media. Sedan under 90-talet stannade det av, men nu har det kommit igång igen, säger Anette Börjesson, som i dag är expertkommentator på Radiosporten och driver sajten damfotboll.com.

Hon tror på Sverige i år. "Det blir guld" säger hon. De andra verkar inte riktigt lika säkra, men alla verkar tro på final. Och plötsligt är de lite igenkända – igen.

– Jag var i fan zone och tittade när ett äldre par kom fram och frågade om jag möjligtvis hade spelat i landslaget. Jag fick skriva autograf och allt, säger Anette "Vinden" Niklasson och skrattar stort.

TEXT

Eric Hilmersson

eric.hilmersson@gp.se