Allt sedan Sir Alex Ferguson 1998 klippte bandet på IFK Göteborgs Roger Gustafssonledda akademi i Kviberg har åsikter om dålig korrelation mellan kostnader och utfall framförts.
Roger, som i rollen som akademichef under 2017 har ersatts av Jonas Olsson, har hela tiden framskyndat att varenda krona är berättigad, att miljonsatsningen på de unga kommer ge effekt.
Utan att ha total insyns i verksamheten går det att hävda att den redan har betalat sig, det går också att påstå att det är den enskilt dyraste satsning IFK Göteborg någonsin ägnat sig åt, värvningen av Christian Karlsson från Malmö FF inkluderad.
För att ta resonemanget i mål är det enda som egentligen har saknats det sista ”lilla” steget; att förbereda talangerna i sådan grad att A-lagstränaren inte har något val, att de ”måste in i laget”.
Inför 2018 delas U-lagen upp i Elit 1 och Elit 2 utan åldergradering.
De största talangerna, de med starkast drivkraft och högst potential, placeras i Hannes Stiller och Hjalmar Jonssons Elit 1-grupp. Från den gruppen lyfts efter säsongen minst två spelare, förmodligen fler upp i A-truppen.
Det kallas för att utnyttja resurserna. Synkronisera föreningen. Motivera spelarna. Höja träningsvilligheten. Locka talangerna. Visualisera visionen.
Ta det sista steget.
Det som hela tiden har varit Roger Gustafssons önskan.
Detta uttalade föreningen i samband med ett styrelsemöte 31 maj.
Det kan, när vi tittar tillbaka på 2017 om några år, vara det bästa beslut IFK Göteborg har fattat sedan Bosman svängde in på Kamratgården 1995.
Nöden är uppfinningens moder. Värva dyrt och släppa gratis har aldrig varit modellen, ens för den rike.
Annars har det varit ett klassiskt skitår för näst mesta mästarna. Förutom att Malmö FF tog sitt 20 SM-guld och Elfsborg vann U19-finalen har vi rapporterat om maktkamp mellan tränare och sportchef, spelaruppror mot sportchef, klagomål på det nya hybridgräset, minskade intäkter från sponsorer och publik, ett lägre transfernetto än väntat, utdragen och fortfarande pågående process att hitta en permanent klubbdirektör, en ordförande som tröttnat, en lagkapten som stämplade ut under säsong, en vice lagkapten som gjorde det samma, om avsaknad av beslut och om uteblivna sportsliga framgångar.
För första gången ställdes en allsvensk match in på grund av misstänkt matchfixning.
Vi har också skrivit om en framgångsrik jakt på kostnader, om bildandet av en alliansförening och om ett omfattande identitetsarbete.
Vi har skrivit om Pontus Dahlberg, hur han startade säsongen som tredjemålvakt, men avslutar den efter att ha spelat 29 av 30 matcher i allsvenskan. Han personifierar betydelsen av en verksamhet som hänger ihop, från scouting, via ungdomslagen och akademin till A-truppen.
Det är IFK Göteborgs väg tillbaka till toppen, där önskemålet är SM-guld 2021, men där det får ta den tid det tar.
2017 blev inte vad IFK Göteborg tänkt sig, men som många förutspått.
En stor faktor är hemmaspelet. Efter att ha snittat 35 poäng fyra år i rad är utdelningen på Gamla Ullevi (och Ullevi) inför avslutningen bara 20 poäng. Det är det sämsta hemmafacit sedan 2002.
I den egna borgen har endast Kalmar FF, IFK Norrköping, AIK och Sirius kammat noll. Inget av de tre bottenlagen AFC, Halmstad och Jönköping har besegrats. Det kan för Blåvitts del sluta med en elfteplats, den sämsta placeringen på 15 år, poängsnittet riskerar också att bli det sämsta sedan 2002.
Detta går att skylla på Mats Gren, Frank Andersson, Jörgen Lennartsson, Alf Westerberg, Mattias Bjärsmyr eller Sebastian Eriksson, men är inte lönt.
Ansvaret är kollektivt, summan av prestationerna poängen och framtiden det enda som går att påverka.
Plus
Jag ställer mig bakom Mats Gren. Tänker att det är viktigt att han får chansen. På riktigt. 2018 blir dock ett ödesår, även för honom.
Minus
För mycket har hänt för att peka på det enskilda. Jag återkommer till ett tidigare önskemål. Idrott tar tid och handlar om relationer. Så fatta besluten tidigare. Det gäller val av tränare, filosofi och spelartrupp.
