Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/4

"Det var som att de sparkade på en när man redan låg ned"

De var lagkamrater i tre år – men förstod aldrig att de delade samma mörka hemlighet. Nu berättar Öis-talangerna Oskar Vilgotsson och Andreas Berndtsson öppet om sina depressioner. – Det är så naturligt att säga att man mår bra hela tiden, säger Andreas Berndtsson.

De satt i omklädningsrum tillsammans. De satt i bilar och bussar mellan matcher och träningar tillsammans. De sprang på planen tillsammans – men de hade ingen aning om hur den andre mådde. 

– Det är tusen gånger som man har fått frågan hur man mår, säger Oskar Vilgotsson. 

Han sitter på en bänk i Trädgårdsföreningen. Bredvid honom blir Andreas Berndtsson blöt i håret när vinden tar med sig vatten från en närliggande fontän. Det är sensommar och Andreas och Oskar skrattar och ler. De mår bättre nu. Men de minns hur det var när varje uppgift kändes som att flytta ett berg. Andreas har tidigare berättat i GP om hur hans psykiska ohälsa fick honom att sluta spela. 

För Oskar blev situationen värre i vintras. Sedan hans far gick bort när han var 12 år gammal hade han ofta känt ångest men ändå kunnat träna och leva normalt. Nu gjorde han inte annat än att vara hemma. Han grät, vågade inte titta nära släktingar i ögonen – och fortsatte gömma sanningen. Depressionen intensifierades efter att han, utlånad till Gunnilse från Öis, skadade sig förra hösten. 

– Det blir jobbigt att göra saker som annars hade varit självklart. Jag kände mig inte värdig att vara på Öis-gården efter skadan. Det var som att man inte tillräckligt bra för att vara bland de spelarna, säger han.

"Förtjänar jag verkligen det här?"

Han började tvivla på sin egen förmåga. 

– Förtjänar jag verkligen det här eller har de bara lyft upp mig för att det ska se bra ut? Man ifrågasatte om man var tillräckligt bra, säger han.

– Jag hade börjat mått dålig i december och det trappades upp hela tiden. Sedan blev det värre runt julafton. Det gick utför. 

Han tog sig till psykakuten – utan att få hjälp. Han besökte Sahlgrenska – utan att få hjälp. Han började ge upp. Han var i akut behov av stöd men det fanns inget att få.  

– Det var som att de sparkade på en när man redan låg ned. Det blev som ett nederlag till. 

Åt antidepressiva

Till slut fick han under början av 2017 kontakt med psykolog och läkare. Trots det dröjde det innan han tillfrisknade. Han levde två månader i det egna hemmet, i djup depression.  

– Jag åt mina antidepressiva piller som skulle hjälpa men som bara gav massa biverkningar. Jag hade konstant ont i ögonen och fick gå på toa hela tiden, säger han.

Efter många samtal hade han börjat få ut det han behövde få ut. Ångesten dämpades allt mer. Då valde han att skriva en text om hur han mått på sin facebooksida. Det fungerade som en ventilationstrumma för tankarna som snurrat länge – och som ett sätt att hjälpa andra som hade varit med om något liknande. Utan att Oskar visste om det läste Andreas inlägget och kände igen sig direkt. 

– När man hör att någon annan känner likadant blir det en lättnad. Det låter konstigt att man tycker det är skönt att någon annan är sjuk, men det är skönt att veta att man inte är ensam och att man kan prata med någon. Det första jag gjorde när jag läste det här var att skriva allt jag kom på till honom. Jag skrev allting. Det kändes så sjukt skönt. Det blev en lättnad för mig. 

Upplever ni att det finns ett problem med det här inom idrotten?

– Det tror jag absolut. Vi är två från ett lag bara. Då borde det finnas fler i andra lag. Det kanske finns fler i Öis till och med, säger Andreas.

Se mer från - Örgryte IS
Mest läst