Clairefontaine är en idyll, fransk fotbolls bultande hjärta. Inför VM i Tyskland 2006 besökte jag och GP-fotografen Nicklas Elmrin förbundets högkvarter fem mil utanför Paris för att belysa fransosernas framgångsrika arbete med akademierna. Frankrike var det goda exemplet i Europa och Clairefontaine stoltserade med spelare som Thierry Henry, Louis Saha, Nicolas Anelka och William Gallas. Tiderna förändras och Clairefontaine med dem.
Bland årets EM-spelare har endast Blaise Matuidi och reserven Hatem Ben Arfa den egna akademin i sitt utbildnings-CV och sedan vårt besök för tio år sedan har Spanien, Tyskland och senare Belgien i omgångar tagit över rollen som europeiska förebilder.
Det är i alla fall hit vi har tagit oss efter en vecka i Annecy och Nice och närmast oräkneliga försök att förstå vilken roll Island kommer få för fotbollens utveckling framöver, efter EM.
Den tillträdande förbundskaptenen Heimir Hallgrimsson har lagt stor vikt vid att prata om den höga utbildningsnivå som omger den inhemska ungdomsfotbollen, om talangernas goda språkkunskap och deras förmåga att tidigt ta ansvar; utflugna från ön på allas läppar.
Ur ett svenskt perspektiv, där de allsvenska klubbarna hittills haft ett visst försprång i jakten på de största talangerna, finns risken nu att konkurrensen – och prislapparna – ökar. Smakar det så kostar det.Säg den engelska proffsklubb som efter EM inte kan tänka sig ett lägga ett par tv-miljoner på en isländsk tonåring.
Alla älskar en utmanare, den som slår underifrån och utför stordåd ingen trodde var möjliga. Därför spelar det i nuläget ingen roll att Island utgår från en mer defensiv grundstruktur och låter motståndarna ha bollen.
Europa älskar och förundras över Lars Lagerbäcks isländska landslag ändå.
Det man däremot kan fundera över är vad det isländska gör med fotbollens trender och vad Uefas turneringsanalytiker kommer fram till när taktiskt drivna lag som Italien, Island och Tyskland rönt stora framgångar under EM.
Även Belgien har via en kompakt organisation kontrat sig till framgång i Frankrike, samtidigt som den spanska tiqui-taca-modellen haft svårare att nå resultat.
I sin analys bör Uefa även överväga antalet lag. Var 24 lag rätt väg att gå? Kan elefantsjuka försämra upplevelser?
Även om landslagsfotbollens toppskikt jämnats ut och fler blivit bättre på att försvara känns avståndet till klubblagsfotbollen och Champions League längre än tidigare.
Ett Europamästerskap bjuder nödvändigtvis inte längre på den bästa fotbollen och den största underhållningen.
Bacary Sagna verkar klarsynt när han säger vad han säger. ”Allt kan hända. Vi måste vara medvetna om det. Vi måste visa att vi det bättre laget. Att vi är redo att fajtas, att vi är där.”
Sant. Bakom kröken lurar en hundraprocentig isländsk maskin. Redo att ge allt för att skrälla igen.
