Om isländska sagor skrev vi en del i somras, när Lars Lagerbäck – utan Hjalmar Jonsson i laget – som EM-historiens minsta nation slog ut självaste England ur Europamästerskapen i Frankrike. Sagan om Hjalmar Jonsson från Keflavik innehåller förutom serieguld och cuptitlar en del törnar, en del utomstående kritik och supporterirritation, kopplat till sportsliga prestationer, men har genom att alltid sätta laget främst tagit sig förbi det, upp på nästa nivå; hjältenivån, legendstatus.
Hjalmar Jonsson, som i ihållande måndagsregn spelade sin sista match på Gamla Ullevi, är inte IFK Göteborgs främsta fotbollsspelare genom tiderna, men har via lojalitet, klubbkänsla och ödmjukhet bidragit till att utveckla ledord som kamratskap, respekt och kärlek.
Det var därför outröttliga och till slut hesa hemmasupportrar sjöng ”Hjalmar, Hjalmar, Hjalmar, Hjalmar, Hjalmar, Hjalmar, Hjalmar Jonsson” för att rättmätigt hylla en hjälte.
Inget av detta hade blivit verklighet om inte ödet tvingat Thomas Rogne att bryta på grund av en lårskada redan i första halvlek, att det sedan var Hjalmar Jonsson som fixade den straff Emil Salomonsson kvitterade på stärkte tron på ödesbestämd regi.
Jonsson bjöd även i sin första spark på en rensning upp på läktaren och en perfekt tajmad brytning där planens främste, Issam Jebali, annars hade kommit helt fri med John Alvbåge.
Efteråt var det blomsterkvast, tacktal och supporterfarväl. Hjalmar själv valde några korta meningar för att sammanfatta allt. ”Det här har varit mitt andra hem. Ni är fantastiska allihop. Heja Blåvitt!”
IFK gjorde vad som krävdes, fixade en poäng, vilket säkrade fjärdeplatsen, den som ger ett SM-brons och viss möjlighet till Europaspel om antingenIFK Norrköping eller AIK vinner Svenska cupen. Det här var också åttonde gången på raken som Elfsborg misslyckades med att besegra IFK Göteborg på Gamla Ullevi. Också ödesmättat och inte på något sätt orättvist. Räknar vi chanser vann Blåvitt det här på knockout. Men det gäller som bekant att få bollen över mållinjen också.
Klas Ingesson hedrades med en lång och hjärtlig applåd före avspark. Det är drygt två år sedan den tidigare IFK- och Elfsborgsspelaren gick bort i cancer, minnet av ”Klabbe” lever dock för evigt.
Tur att säsongen snart är till ända. Höstregnet har bitvis förvandlat Gamla Ullevis annars så fina gräsmatta till gyttjehål.
Man kan såklart på nytt ha åsikter om publiksiffran. 12 671 är inte i linje med budget, men helt okej en säsong som denna.
Plus
Inte ett öga var torrt när Hjalmar Jonssons döttrar efter slutsignalen kom in på planen och följde med pappa på ärevarv i regnet. Idrott när den är som bäst.
Minus
BK Häcken förlorade igen och fortsätter på den inslagna vägen. Det här har inte varit Hisingslagets höst. Avslutasnyggt på söndag?
