Balkander: "Det var en vacker tid"

Vi fick 133 av Andreas Isaksson, 131 från Kim Källström och 116 med Zlatan Ibrahimovic. Det var en vacker tid. Det är över nu.

ANNONS
|

Erkan Zengin blev det sista taktiska drag Erik Hamrén någonsin gjorde i landslaget. 86 matcher, 46 segrar, 23 förluster. Ut med Emil Forsberg, in med Zengin, sedan var det över. Efter en omställning, just det vi varnat för och lyckats undvika i nästan en hel match.

Radja Nainggolan. Sedan var det över.

Efter mager och taktisk fotbollskost mot Irland och Italien fick vi en kombination av ketchupeffekt, all in och mentalt reningsbad. Ut med tvivlen, in med tron.

Marcus Berg spelade som två John Guidetti, fansen sjung med en röst. ”Mackan” från Torsby gick till historien som Sveriges förste på-mål-skytt i Frankrike.

ANNONS

Vi fick se Zlatan. Inte den Zlatan, men nästan.

Andreas Isaksson spelade i rött, kärlekens färg, hoppets kulör. Nyanserna gav tidigt hopp, räddningarna tro. Albin Ekdal spelade och slet som om han inte gjort något annat än spelat och slitit under 90 minuter det här året. Erik Johansson är stor i Gaiskretsar, i Nice var han en jätte.

Det låg i luften. I Pornichet pågick svenskdagarna mellan 9 och 22 juni, Camp Riviera packar ihop det sista under torsdagen och Sveriges kvalmotståndare Ryssland och Österrike har också gjort tämligen bleka figurer under veckorna i Frankrike.

Lika bra att det är över.

Jag ägnade lite tid före avspark åt att ögna igenom Uefas officiella statistikjämförelse av EM-lagen. Sverige tillhörde gruppspelets sämsta, om siffror räknas, på nästan allt. Passningar, tacklingar, räddningar, omställningar, avslut. Allt.

Det var ett sådant EM. Även om avslutningen var bättre.

Vad som nu skall komma är vad som sedan skall ske. Låt oss pusta, inventera, stämma av och ladda om. Oavsett spelidé skall den kommuniceras och få bäring bland spelarna. Den skall stärka oss, göra individerna bättre som enhet och få ett plus ett att bli minst två.

ANNONS

Erik Hamrén kan delvis skylla på otur, på skador bland nyckelspelare, men i det stora hela saknar den analysen bäring.

I besvikelsens stund är analyserna färgade. Vi missar helheten, vi glömmer det faktum att vår förbundskaptens nyckelspelare totalt sett varit för få och för svaga. För få har kommit in, för får har växt ut till något större.

Erik Hamréns nyckelspelare var samma som Lars Lagerbäcks. Kim Källström, Andreas Isaksson och Zlatan Ibrahimovic. Få, med undantag av Sebastian Larsson och Mikael Lustig, har fått nya förtroenden.

Under EM ställdes hopp till Emil Forsberg, hoppades mycket på Marcus Berg. Istället blev några av de som fick chansen också skälen till att vi åkte ur. Oscar Lewicki höll dessvärre inte på den här nivån. Det är en krass och smärtsam sanning. I alla fall inte nu.

Avsaknad av fingertoppskänsla från Hamrén? Möjligen.

Till slut går kraften ur, en generation når vägs ände. Som för Tommy Svensson och hans trotjänare Martin Dahlin och Kennet Andersson i kvalet till VM 1998. Det vill sig inte längre. Den tiden är nu, även om fallet skedde med flaggan i topp, den Zlatan Ibrahimovic för alltid bär med sig.

ANNONS

Lars Lagerbäck är förste svensk att gå vidare i ett EM-slutspel sedan … Lars Lagerbäck 2004.

ANNONS