IFK Göteborg behöver både spelare och pengar. Och en bättre koppling till akademin. De senaste åren har boksluten räddats av spelarförsäljningar. Det gäller även 2016. Problemet inför och under 2017 är att talangerna som kan ta plats (i ett A-lag) och säljas vidare saknas.
Därför är betydelsen av det arbete Jonas Olsson förväntas ta över (av Roger Gustafsson) och utveckla helt avgörande för klubbens framtid. En överlevnadsfråga helt enkelt. Tills vidare tvingas Mats Gren klippa och klistra. En lånedansk här, ett korttidskontrakt där. Det är inte så man bygger bestående framgång.
Frågan är om inte Blåvitt tydligare bör snegla mot vad Frölunda Indians har gjort och gör under Roger Rönnbergs och Mats Grauers ledning. Utan att ha stenkoll på vad spelarna heter och var de kommer ifrån finns i nuläget ingen gräns i förmåga och antal i Frölundas juniorled.
Av vilka skäl skulle det i sann grannanda vara omöjligt för IFK Göteborg att kopiera det konceptet? Att satsa på ungdom är alltid en investering för framtiden.
Sebastian Larsson? Vi vet att han har ett blåvitt hjärta, men vi vet också att han har haft skadebekymmer och har passerat zenit i karriären. Skall han plockas in skall han orka bära laget. Det är jag tveksam till om han har förmåga till. Däremot finns ingen som helst anledning att tveka vad gäller David Boo Wiklander. Slå till.
BK Häcken behöver egentligen varken spelare eller pengar, däremot ny attityd. Mer attityd. Sådan som sitter i väggar och tar tid att förändra. Vill klubben vinna SM-guld behövs på sikt en helt ny ledning. Den nuvarande är nöjd med att ta ett steg i taget. Tanken nu är att Mikael Stahre skall bidra med sitt ”jag är en vinnare”-tänk. Det kan räcka långt. Eller i alla fall en bit.
Men kravställan uppifrån (ledningen) och utifrån (supportrar och sponsorer) måste också till.
Det skall göra ont att förlora, det skall smärta att tappa poäng. Så har det inte varit i Häcken. Eftersom den yttre återkopplingen i stycken saknas krävs tydligare resultatmålsättningar i både kort och långt perspektiv.
Var sak har sin tid. Peter Gerhardsson har gjort BK Häcken till ett stabilt allsvenskt lag, men inte ett lag för övre halvan eller ens för toppen. Från den plattformen skall nästa steg nu tas. Nyckelspelarna 2017 känner vi redan namnen på. Det är Rasmus Lindgren, Alexander Farnerud och John Owoeri. De kan lika gärna vara Peter Abrahamsson, Mohammed Abubakari och Nasiru Mohammed.
Att staben runt A-laget utökas med ett par personer ger åtminstone sken av att Hisingsklubben menar allvar. Återstår att se om det gäller även i praktiken.
Jag tror på kontinuitet. Därför tror jag på Öis. Av samma skäl tror jag inte på Gais. Stadens två superettaklubbar knegar på utan realistiska möjligheter att göra ordentliga satsningar mot allsvenskan. Däremot är det bra att styrelse och ledning står bakom Marcus Lantz i den blåst som varit.
Vad jag inte kan förstå är varför Gais verkar göra allt för att avsluta det som varat längre än några år.
Var finns den grönsvarta tråden? Förutom det eviga pratet om allsvenskan.
Plus:
I dag drar jag till England för en helg med Premier League. Liverpool-Sunderland på Anfield Road i morgon, Manchester United-West Ham på Old Trafford på söndag. Frågan som kräver svar: Är han tillbaka från start på söndag?
Minus
Hur är det möjligt att IFK Göteborg lyckas kommunicera skiftet av akademichef utan att hylla Roger Gustafsson efter allt han bidragit med? Övergår mitt förstånd.
