När Sverige–England möter varandra så brukar fans från båda lagen sluta upp på Paddingtons pub. Så även under fredagskvällen.

– I och med att det är en engelsk pub så blir det väldigt bra stämning – och det är den engelska stämningen jag vill ha runt matchen, säger Tony Johansson, som fick ledigt från jobbet för att se på matchen.

Samma stämning var engelsmännen Paul Robinson och Chris Case ute efter.

– Och är vi här så väcker jag inte barnen när England gör mål, säger Paul Robinson.

För det är en del av stämningen – att det låter mycket. Sorlet på Paddingtons dämpades så snart klockan slog 21, och matchen med stort M drog i gång, men innan dess var ljudnivån något högre.

Supportrars – oavsett lag – sjöng hejaramsor, så väl tillsammans som för sig, och inte ens svenskarnas försök till psykning (med ramsan "It's just a small tiny island") innebar mer än glada smilband.

– Det blir bra om England vinner, och knepigt om de inte gör det. Det är stor prestige, säger Paul Robinson.

– Framför allt för oss som bor i Sverige, säger Chris Case.

De två hoppades att en engelsk seger skulle tysta svenskarna ett tag framöver.

– Då kanske vi slipper att höra om 1968 ... eller när det nu var, säger Paul.

Tony Johansson hoppades dock på svensk seger – av flera anledningar.

– EM dör för min del om Sverige förlorar. Då är det slut. I så fall tittar jag bara på finalen, säger han.

När matchen väl drog i gång hade en stor del av syret andats upp inne i lokalerna, och doften av ale och andra brygder gjorde sig påmind. När de två lagen radade upp sig på planen och det var dags för Englands nationalsång så klämde pubbesökarna i rejält till God save the queen.

Givetvis antogs utmaningen av de svenska supportrarna, och även Du gamla du fria kunde höras från långa avstånd.