Och dessutom. Att ladda för guld och sedan gå ut i röran för att hämta ett silver, hur lockande är det?

– Om några dagar känns det kanske bättre, sade Jonas Olsson, IFK-tränaren, fast utan att se ut som om att han menade det.

– Vi har ju en match kvar. En titel kvar att vinna, sade Olsson.

Titeln och matchen är Svenska Cupen, på lördag. Mot AIK...

– Det är inga problem att få spelarna att tända inför det. Inga som helst, jag lovar....

Stämningen i IFK:s omklädningsrum efter förlusten var dämpad, men inte begravningslik.

– De gjorde det bättre än vad vi klarade av, sade Tobias Hysén i sitt hörn.

– Det känns för jäkligt att behöva säga det, men....grattis AIK.

Hysén tyckte han och IFK hade greppet i första halvlek. Då fanns det chanser.

– I början körde vi över dem, men sedan sjönk vi tillbaka i något slags passivitet. Efter paus var det AIK:arna som vann andrabollarna, före paus var det vi.

– Vi skulle kommit med 2–0-ledning istället för 1–0 till andra halvlek, tyckte Thomas Olsson, målskytten hos IFK.

– Att AIK skulle få sig en avhyvling i paus och komma ut som ett annat lag var ju inte svårt att begripa, tyckte han.

När de rätt snabbt fick 1–1 vände matchen, men Thomas Olsson gav ändå inte upp.

– I det läget behövdes det ju ändå bara ett mål till för att vi skulle vinna SM.

Hans eget mål, premiär för mål med magen, var inget plåster på såren.

Jonas Olsson summerade vad de alla tänkte, där inne i omnklädningsrummet.

– Det hade varit härligt att få vinna på hemmaplan. Nu är vi bara oerhört besvikna.

Och chansen till ett lyckligt slut var inte långt borta. Stefan Selakovic, en av de bästa i IFK den här kvällen, hade ett långskott i stolpens insida hos Daniel Örlund. Närmare kan man inte komma.

– Jag tycker ändå att vi ska vara stolta, sade Jonas Olsson. Alla stod upp och kämpade. Så har det varit hela säsongen, folk har kämpat och kommit igen, när det varit motigt för oss.

Nu tar IFK ledigt två dagar för att slicka sår och smälta besvikelse. Sedan är det dags för AIK igen.