Sommaren som aldrig kom har dröjt sig kvar. Septembergräset på Råsunda är fortfarande junigrönt, efter månader av för mycket regn.

Pia Sundhage håller en sorts presskonferens i eftermiddagssolen som dränker området vid den ena hörnflaggan.

– Jag har lämnat en dröm, men jag har också hamnat i en annan dröm. Jag känner mig oerhört hedrad över att få bli förbundskapten för det svenska damlandslaget. Jag har velat bli det … ja, ända sedan den dagen då jag spelade min egna första landskamp. Faktiskt är det så. Jag tänkte redan då: Jag vill också bli förbundskapten en dag.

När Pia Sundhage berättade för sina amerikanska spelare att hon skulle lämna dem blev det först alldeles tyst. Sedan ställde sig alla upp och applåderade.

– Jag behövde inte tänka länge när jag fick frågan från Svenska Fotbollförbundet. Redan när jag fick veta att Thomas Dennerby inte skulle fortsätta, började tankarna snurra i min skalle. 

Hennes krav var inte att få flyga förstaklass. Däremot vill hon, precis som under åren i USA, ha en rejäl ledarstab kring sig.

– Men det är mer lättjobbat i Sverige. I USA finns det ju ibland ingen liga ens. Senaste året … vi träningsspelade mot väldigt många konstiga lag, killar och allt möjligt. Men vi håller ju på med det här för att vi älskar att tävla, att vi älskar nerven. Vi vill ju ha en tabell att relatera till, säger hon.

Pia berättar hur roligt det ska bli att få jobba med Lotta Schelin och hur hon ska få resten av laget att göra Lotta så bra det bara går. Hon förklarar hur mycket hon ser fram emot nästa sommars hemma-EM, för ”det är i Sverige allt händer”.

– Tänk, när jag ville börja spela fotboll fick jag inte. För jag var flicka. Lite senare kom damfotbollen, men ingen brydde sig. Och nu blir det sådan här uppståndelse för att jag ska bli förbundskapten. Jag längtar efter att få stå och sjunga med i svenska nationalsången före en landskamp. För sjunga ska jag göra. Jag sjöng aldrig med i den amerikanska…

Vad är det första du ska göra i ditt nya jobb?

– Det är att ta ett rejält snack med Thomas Dennerby. Sedan får vi inte glömma att Sverige tog VM-brons i fjol. Vi måste lyfta fram det ännu mer och komma fram till vad Sverige gjorde så bra då. Och hitta det igen. Men damfotboll idag jämfört med när jag höll på är en annan sport. Det är helt annorlunda nu mot för bara fyra-fem år sedan också.

Vad tar du med dig från åren i USA?

– Jag tar med mig tjejernas inställning och ska försöka överföra den. Den var fantastisk. Med lojalitet, massor av hårt jobb och drömmar kan man uträtta stordåd.