Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Är det här vad som väntar är motståndarna att gratulera"

Om IFK Göteborg ska undvika att sammankopplas med fjolårets mantra ”tålamod” – vilket alla minns effekten av – krävs en rejäl uppryckning mot Nyköping på söndag.

Inför säsongen 2017 lade IFK Göteborgs dåvarande tränare Jörgen Lennartsson avsevärd eldkraft på att baissa den egna förmågan för att landa lågt i de allsvenska tipsen och därmed kunna slå ur underläge.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Han gjorde det med omsorg av de egna spelarna, för att samla gruppen och sänka resultatkraven.

Ena delen lyckades han bra med. Placeringen blev, dock efter att Lennartsson fått lämna klubben, till och med sämre än tipsen.

Utifrån måndagens insats mot Jeonnam Dragons i Portugal kommer IFK Göteborgs nuvarande tränare Poya Asbaghi 2019 inte behöva ödsla tid på en liknande medial saltomortal.

Det kommer, så att säga, ge sig självt.

Jag vill undvika att vara överdrivet kritisk och har full förståelse för att saker tar tid, men det här?

Ett skott på mål. Obefintlig markering vid baklängesmålet. Och i princip ingen enda lyckad anfallskombination. På tränarspråk går det säkert att förklara, för oss vanliga tittare är bilden en annan.

Utfall hittills? Snarare tvärtom

De intentioner som fanns kvävdes effektivt av fjolårets sjuka: Felpassningarna. Det innebar korta egna anfall, ett genomgående lågt lag och forwards i ingenmansland.

Är det vad som väntar allsvenskan 2019 är motståndarna att gratulera.

Under fjolåret lärde sig IFK Göteborgs supportrar och alla vi andra som följde laget allt om vad processer, tålamod och långsiktighet kan göra med ett lag.

Det väntades, drömdes och dämpades av en och annan hoppingivande ljusglimt.

Spelsystemet byttes under hösten mot ett kontraktsräddande 4-4-2, en ”enklare” modell av fotboll, för att under vintern ihop med Soccer Services och Ferran Sibila återintensifiera jakten på det bollförande.

IFK Göteborg vill även 2019 dominera matchbilder, äga boll och föra spel. Blåvitt vill spela sig ur situationer och spela sig till målchanser. Utfall hittills? Snarare motsatsen.

Förmildrande omständigheter

Jag vill som sagt undvika att vara kritisk, men har under de två försäsongsmatcher jag hittills sett (Odd och Dragons) upptäckt att ytterligare en av fjolårets åkommor kvarstår och lamslår; svårigheten att spela sig ur hög motståndarpress.

I stället har vi fått se korta uppspel mot stillastående och felvända lagkamrater, något som i sin tur riskerar att leda till ödesdigra bolltapp.

Jag tänker särskilt på den gång nye Junes Barny blev uppäten och medvetandegjord.

En sak är att det ser dråpligt ut, en annan att upprepningar i serien kostar poäng.

Låt oss ändå, mitt i analysen att en del återstår, leta förmildrande omständigheter. IFK Göteborg har ett ungt och orutinerat lag, spelsystemet – vilket det nu blir – tar tid att sätta sig, truppen är inte riktigt färdigbyggd, planen höll inte världsklass och matchen mot Dragons föregicks av en tuff träningsvecka.

Lugnare nu?

Växlar ska inte dras på träningsmatcher, det är långt kvar till seriepremiär och Junes Barny såg – trots allt – ganska bekväm ut i sin sittande mittfältsroll.

Nu då?

Plus:

Bäst? Benjamin Nygren igen. Han löpte till sig Blåvitts enda läge och var så när att bli målskytt. Sebastian Ohlsson gjorde det okej och Emil Holm visade intentioner.

Minus:

Mycket i Blåvitt saknar dessvärre allsvensk klass. Men det kanske kommer? Det ska ju få ta tid.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.