Tålamod har bytts mot likgiltighet, tro mot förfall och stolthet mot begynnande skam. När förluster inte längre gör ont har något gått väldigt snett. När underlägen mot AIK leder till att laget backar hem är något fundamentalt fel. När supportrar som följt laget sedan 1970-talet anser att det spelades bättre boll och visades mera glöd mot Blomstermåla och Grimsås är det dags för konsekvenser.
LÄS MER:Mats Gren om kritiken mot honom: "Alla är missnöjda"
Det var en god tanke, det följdes av ett blekt genomförande.
IFK Göteborg 2018 är väldigt lite IFK Göteborg, överhuvudtaget väldigt lite Göteborg och på alla sätt en både sanktionerad och misslyckad omstart.
Så vad göra?
Alla var ju med på tåget. Supportrarna gav sitt medgivande, styrelsen hade tänkt till, tränare rekryterats och sportchef fått uppdraget att bygga på nytt; för åttonde gången.
Det skulle få ta tid, det skulle bli bättre, ”vänta bara till hösten”, efter nästa fönster, när ekonomin sanerats, när Dahlberg-miljonerna trillat in och låneavtalen löpt ut.
LÄS MER:Mardrömssviten fortsätter för Blåvitt
"IFK Göteborg 2018 är felbyggt"
Jag tillhör dem som sänkt tonläget, som köpt tanken på process, tålamod och framtid. Jag har väntat. Det gällde fram tills i förrgår. Min tro på Mats Grens nuvarande projekt löpte definitivt ut på torsdagskvällen. AIK? Jo, men inte på det sättet.
Och inte bara för att han själv, som ytterst ansvarig för IFK Göteborgs sportsliga verksamhet, valde att inte närvara när ledarskap behövs som bäst, lika mycket för att årets trupp är sämre än de tidigare och kvalitativt inte anpassad efter den spelidé den nye tränaren vill införa.
Det saknas ledare, det saknas speluppbyggare, det saknas fysik och det saknas avslutare. Det saknas förvisso även förmåga att passa bollen kontrollerat och vägvinnande till medspelare, men det förstnämnda räcker som bevis på att IFK Göteborg 2018 är felbyggt och en rätt sorglig historia.
Om jag tar i? Möjligen, men låt mig då ställa följande kontrollfrågor:
Har IFK Göteborg, vars spelarbudget fortfarande tillhör de största i serien, med sju omgångar kvar av allsvenskan säkrat kontraktet?
Har IFK Göteborg under året stärkt möjligheterna att leverera ett bättre 2019?
Syns verkligen linjerna?
Har IFK Göteborgs sportsliga insatser inneburit ökade intäkter på partner- och privatmarknad?
Har IFK Göteborgs prestationer på planen ökat viljan bland spelare att ansluta till nästa säsong?
Är Pontus Wernbloom och Gustav Svensson – som klubben önskar – på väg hem?
Syns ljuset i tunneln?
Svaren har ni, konsekvenserna är svårare att överblicka.
LÄS MER:Så ska IFK vända mardrömssviten
"Lägger min röst på Olsson"
Det har hetat att IFK Göteborg på senare år tyngts av sitt förflutna, att tidigare medaljer skulle försvåra för de framtida, att spelidén var förlegad. Därför Poya Asbaghi, vars spelidé burit frukt i både Dalkurd och Gefle IF.
Det har lagats, sytts nytt, men tråden håller inte. Det är verkligheten ett smärtsamt bevis på. Inte mot bättre lag, inte mot sämre lag, inte mot något lag alls. Fem raka matcher utan seger, fem poäng ned till kval. Ängslighet och bister sanning i salig röra.
Alla är överens om att ett förändringsarbete pågår och påverkar, att föreningen genomgår en genomlysning och att det är exakt lika rätt att låta Tom Amos stå nu som det var att ställa Pontus Dahlberg mellan stolparna i fjol.
Jag ser en akademi som utbildar och levererar. Den kan ännu bättre, men är definitivt på en tillräcklig nivå.
Jag ser en klubbchef som med ödmjukhet och kraft kommit in för att tämligen orädd analysera och strukturera.
Jag ser ett rekryteringsarbete som sedan 2014 inneburit pappersstrul, utdragna besked, missade värvningar, omdiskuterade agentkostnader, konflikter, billiga försäljningar, inlånade nyckelspelare och minskade resurser.
Allt sådant som hänger ihop.
Det är inte en mans verk, aldrig en persons skuld.
Men det finns alltid någon som är ansvarig.
Styrelsen har sin del i detta, liksom tidigare ledande tjänstemän och förstås sittande sportchef, som redan har bytt tränare två gånger.
Avslutningsvis anser jag att Poya Asbaghi är värd en andra chans, att Mats Grens framtida ersättare går att finna någonstans där det brukar letas: Jonas Olsson, Magnus Erlingmark, Carl Fhager, Tobias Hysén, Fredrik Risp eller Pontus Farnerud.
Jag lägger min röst på Olsson, som passerat alla nivåer, kan historien, utvecklat akademin och brinner för föreningen.
LÄS MER:Söder skadad – kan missa mötet med Hammarby
"Tålamodet är slut"
En förändring på sportchefsstolen är egentligen helt odramatisk, ytterst få om ens någon överlever längre än vad Mats Gren har gjort.
Han har gjort vad han kunnat, i nästa fönster är det dags för någon annan att ta vid, tillträdet bör ske i god tid för arbetet med 2019 års trupp.
I det korta och minst lika viktiga perspektivet är det Hammarby på måndag. Klubbledningen har erbjudit Poya Asbaghi extra stöd, vänt på varje sten.
För IFK Göteborg är det allvar nu, både på kort och lång sikt.
En allsvensk plats står på spel, en klubbs hela självbild är under lupp.
Tålamodet är slut, poängen helt avgörande.
Annars går det som 1970.
Plus
En rimlig förväntan på en klubb som IFK Göteborg är att vinna varje match. Inte prata om att förluster beror på dålig ekonomi och att de vet vad de skall göra för att kanske vinna nästa. Det tänket måste tillbaka. Redan till matchen mot Hammarby.
Minus
Förlust mot Hammarby och hemmamatchen mot Trelleborg blir en nervdallrande måstematch. Marginalerna är snart borta, spelet måste tillbaka. Finns kraften och förmågan? Upp till bevis.
