Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

gbhy.jpg

En stafett som hade allt man kan begära – utom Hanna Falk

Vilket drama, vilka svängningar och vilken avslutning.
Vilken Kalla.
Och vilken Björgen.
Det här var en stafett som hade precis allt man kan begära. Allt utom Hanna Falk.

Vi hade ägnat dygnet före stafetten att debattera laguttagningen. Eller, det var väl egentligen inte så mycket debatt: De allra flesta – utom förbundskaptenen då – tyckte att var ett väldigt märkligt val att ge den så uppenbart formsvaga Anna Haag förtroendet. Det kändes verkligen som att det var dags att låta Hanna Falk – som än en gång presterat bättre än både Ingemarsdotter och Haag – få chansen att ta en stafettmedalj för Sverige.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det fick hon inte. Den här gången heller. Det måste göra ont. Och hon måste undra varför.

Precis som väntat tappade Anna Haag – ordentligt – på den första sträckan. Hade Falk också gjort det? Det får vi tyvärr aldrig veta. Jag tror inte det, inte efter insatserna i sprint och 10 kilometer.

Men vilken stafett det blev – ändå. Efter Haags bleka insats gjorde Kalla än en gång en sån där makalös, ursinnig vansinnessträcka som väl egentligen bara hon är kapabel till. Det var gåshud på mina armar när Kalla med blottade tänder vredes-stakade sig ikapp och förbi.

Samtidigt gick Astrid Jacobsen nästan in i väggen, och Ebba Andersson, 20 år, gick ut med en halv minuts försprång på OS-mästaren Ragnhild Haga. Andersson stod för en imponerande krigarinsats och höll uppe tempot så gott hon förmådde där framme, men Hagas åkning höll nästan Kalla-klass och inför sista sträckan stod det klart: Det här blir en klassiker.

Sverige mot Norge. Världens snabbaste kvinna mot tidernas främsta skidåkare.

Stina Nilsson gjorde allt rätt .Hon la sig i rygg på Marit Björgen, drog inte en meter, och hade som enda plan och mål att hänga med ända till upploppet för att sedan utnyttja sin oerhörda spurt och vinna guldet åt Sverige.

Det var väldigt nära att planen gick i lås. När Björgen inte verkade få någon lucka i den sista backen var jag övertygad om att Nilsson skulle norskan henne inne på stadion.

Jag hade underskattat Björgen. Man ska inte göra det, man ska inte underskatta världens genom tiderna bästa skidåkare alla kategorier, men jag gjorde det.

Och istället för en svensk guldspurt fick vi se ännu en uppvisning av 37-åringen från Trondheim. För trots att hon dragit varje meter av loppet så hade hon mest krafter kvar. Stina Nilsson hade bränt allt sitt krut på att försöka hänga med och kunde inte svara.

Wow, Björgen.

Silver till Sverige , alltså. Det är sannerligen inte dåligt, även om det ett tag luktade guld. Och framför allt: Vilken sanslöst härlig, rolig och oförutsägbar nervpärs till tävlingsform skidstafett är. Det går helt enkelt inte att göra sport mer attraktivt och sevärt än så här.

Jag fick se ett exempel på motsatsen i dag också. Jag gick på slopestyle, och i målområdet såg man cirka tre procent av banan – det sista hoppet. Övriga delar av banan fick man titta på storbildsskärmen för att se. Och det var inte särskilt mycket att se heller. Framför allt är de inledarna delarna av åken gruvligt tråkiga och förutsägbara. Utövarna glider lojt ut i banan med armarna slött hängande, plogar sig fram till ett räcke som de hoppar upp och kanar lite tafatt på – och sedan gör de samma sak igen lite längre ner i backen, fast med andra sidan före.

Hepp, liksom.

Visst, några snygga hopp fick man se, men i övrigt är det bara att konstatera att slopestyle inte är en livesport jag rekommenderar någon.

Läs mer om OS 2018
Mest läst