Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

_OpUXDCdGthmUyTlMB86wV3x4g4.jpg

En smärtsam och viktig påminnelse

Byråkratin kring anti-dopningsarbetet må vara tidsödande, irriterande och besvärlig. Men den finns där för att vi ska kunna ha en idrott vi kan lita på.
Därför får man inte slarva. Konsekvenserna blir för stora.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det här är såklart en fullständig mardröm för Meraf Bahta. Både hon och hennes framgångsrike tränare Ulf Friberg har valt att hålla sig undan alla medier sedan nyheten kom, och det är inte svårt att föreställa sig vilket kaos deras tillvaro nu förvandlats till.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Och tyvärr lever vi i tider där människor med helt andra agendor än ren idrott tar tillfället i akt att spy ut sitt hat mot de som, likt Meraf Bahta, invandrat till Sverige. En snabb titt i sociala medier gjorde mig djupt nedslagen, för nu ska hon plötsligt ”skickas ut ur landet”.

Sorgligt. Patetiskt. Rasistiskt.

Men om vi återgår till fallet som sådant så är det uppenbart att Bahta, och de som omger henne, misslyckats fatalt. Det är inte första gången någon bommar i den så kallade vistelserapporten, men det är faktiskt första gången en svensk friidrottare gör fel tre gånger inom loppet av 12 månader. Och att det händer en av våra allra största stjärnor, den rutinerade och meriterade Bahta, gör det naturligtvis än mer uppseendeväckande och allvarligt.

Det ska inte få ske.

Förbundskapten Karin Torneklint säger att hon är 100 procent säker på att det hela bara är ett misstag, en följd av det påstått komplicerade rapporteringssystem som 45 av våra främsta friidrottare måste förhålla sig till. Och så kan det mycket väl vara. Det är rent av troligt. Friidrottsförbundet säger sig också hysa stort hopp till att åtminstone en av missarna tas bort i efterhand, vilket skulle sätta omedelbart stopp för alla utredningar om dopningsbrott.

Jag hoppas att de har på fötterna. Och självklart hoppas jag att det på ett övertygande sätt går att visa att det som skett bara är ett dumt misstag. Och att det görs snabbt.

För svensk friidrott har nu haft ett några år som inte varit lika snövita som vi vant oss vid. Gångaren Andreas Gustafsson avtjänar fortfarande sitt straff efter att ha 2015 erkänt dopning. Abeba Aregawi åkte 2016 fast för att ha använt det omstridda ämnet meldonium. Hon stängdes av och lade kort därefter av, trots att avstängningen senare hävdes. I fjol stängdes en framgångsrik ultralöpare av efter att ha fått i sig preparatet furosomid. Så solen har sina fläckar.

Skillnaden den här gången är dock stor. Framför allt för att Bahta inte åkt fast i något dopningstest. Det är viktigt att betona. Dessutom kommer en godtagbar förklaring att fria henne helt från misstankarna om brott mot dopningsreglerna.

Och hon är, så länge utredningen pågår, fri att tävla.

Men det här fallet är en smärtsam, och viktig, påminnelse om hur oändligt viktigt det är att ha koll på detaljerna.

Låt det bli en läxa för alla idrottare.

Läs mer om Friidrott
Mest läst