Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild: Ander Ylander.

En nationell skandal som kräver att vi agerar

Bris kräver att idrotten agerar, men hur mycket ansvar kan man egentligen lägga på ideella föreningar och ledare? Kanske man frågar sig. Men vänd på det: hur kan man tacka nej till chansen att rädda ett barn från övergrepp?

5,5 procent. En på 20. Så många svenska 25-åringar svarade ja på frågan om de utsatts för sexuella övergrepp inom idrotten som barn. Det är en siffra som är svår och smärtsam att ta till sig. I en klubb med 300 ungdomar har – statistiskt sett – 16 ungar råkat illa ut. Det är klart att Bris slår larm och det är klart att vi ska lyssna väldigt noga på vad de har att säga.

LÄS OCKSÅ: Bris vill se större fokus på sexuella övergrepp inom idrotten

Och vad de säger är följande: Glappet mellan vad idrotten, förbunden och föreningarna säger sig göra och vad de faktiskt gör är för stort. Med andra ord: De flesta har ett fint dokument där man talar om värdegrund och kamratskap, men allt för få ser till att i verkligheten, i vardagen, implementera de instrument som kan förebygga att barn far illa.

Det går nämligen att hjälpa barnen. Självklart gör det det. Det är dessutom ett villkor för att idrotten ska få de 2 miljarder som man årligen tilldelas av staten: Verksamheten ska ske ur ett barnrättsligt perspektiv. Alltså måste detta övervakas, från Riksidrottsförbundet och från de enskilda idrottsförbunden. Och föreningarna måste – måste – se till att ha en policy för hur man förebygger övergrepp, och hur man agerar om man misstänker att det förekommer.

Ett första steg är, som alltid, att prata om det, att lyssna på barnen.

Att sexuella övergrepp är så utbrett inom idrotten är en nationell skandal. Och det faktum att barnen själva ofta skäms eller inte inser vad de råkat ur för gör att allt för många ledare kommer undan. Vilket gör kränkningen än värre. Patrik Sjöberg – som ska ha all heder för hur han lyft den här frågan – väntade ju exempelvis tills långt efter karriären innan han orkade/vågade/kunde berätta om hur han utsattes som ung.

Men åter till min första, retoriska fråga: Kan man verkligen begära att idella ledare och föreningsmänniskor tar ännu större ansvar, att de upprättar handlingsplaner och policys och dessutom följer upp dem?

Ja, det är klart att man kan. Alternativet vore att acceptera att barn far illa i våra föreningar. Och det är ett otänkbart alternativ.

Har du ett barn som idrottar i en förening? Då är mitt förslag att du gör så här: Ring föreningen och fråga hur de förebygger sexuella övergrepp. Fråga också hur deras åtgärdsplan ser ut om de en dag skulle upptäcka att något sådant faktiskt skett. Har de inget bra svar? Då säger du ”ok, då är det bara att sätta igång och jobba. Jag ringer om en vecka igen.”

På så sätt kan vi redan till nästa helg ha skapat en tryggare miljö för våra allra mest sårbara medmänniskor.

 

Plus: Bris generalsekreterare menar att kunskapen och insikten inom idrotten nu ökar snabbt. Och därmed möjligheten att förändra.

Minus: En förkrossande majoritet av de som utför övergreppen är män. Men på torsdagens seminarium med Bris var kvinnorna överlägset flest. Det säger något.

Mest läst