Visst kan man imponeras av att Real Madrid vinner fyra raka Champions League, att SM-guldet i fotbollsallsvenskan sällan lämnar Malmö FF:s händer eller att Grand slam-vinnarna i tennis näsan alltid heter Novak Djokovic, Roger Federer eller Rafael Nadal.
Det är häftigt. Det är värt beundran. Men är det särskilt roligt? Knappast.
Att ha känslan ”Jag vet redan hur det kommer gå” är urbota tråkigt och förtar upplevelsen för alla intresserade. Ja, undantaget de som är inbitna supportrar till den eller de som sitter i ensam majestät på tronen, naturligtvis.
Att det finns lag som har större chans att vinna än andra är fullt naturligt men när du utan att blinka kan pricka vilka som kommer ta hem titeln eller åka ur serien, och sedan få rätt, det är då mycket av charmen har förlorats.
För grundfundamentet i idrottens värld handlar i mångt och mycket om att kunna veta att allt är möjligt. Eller åtminstone kunna ha känslan av att det är det. I takt med att pengarna styr elitidrotten allt mer handfast blir det allt färre som får smaka på den upplevelsen.
Därför har den här handbollshösten skänkt hopp.
Handbollsligan har de senaste åren varit en mardröm när det gäller ovisshet och spänning. De som har haft förhoppningar om en levande liga med nykomlingar som chockar, där kampen om slutspel lever in i det sista och där ett helt koppel av lag gör upp om SM-titeln har ganska snabbt fått finna sig att det är långt ifrån verkligheten.
Sedan 2015 har IFK Kristianstad titulerat sig svenska mästare fyra gånger på raken. Och skåningarna har, undantaget i våras, gjort det ganska komfortabelt. Vid samtliga tillfällen har de också vunnit serien innan guldet har bärgats. Ett styrkebesked som givetvis är värt alla applåder – men som knappast gör ligan som helhetsprodukt särskilt attraktiv.
De tre senaste åren har det också varit samma åtta lag i slutspel varenda säsong. Senast ett annat lag än Kristianstad, Malmö, Lugi, RIK, Ystads IF, Guif, Sävehof och Alingsås nådde slutspel var våren 2015 då Sävehof missade och Hammarby tog sig dit.
I andra änden av tabellen har det funnits mer dramatik – men det har nästan alltid handlat om samma lag, inte sällan nykomlingarna, som har haft svårt att hävda sig.
Därför har den här hösten, återigen, skänkt hopp.
För även om Kristianstad, precis som de senaste åren, är serieledare vid jul är de inte lika överlägsna som tidigare. De reser inte längre ut till landets olika handbollsarenor och behändigt bara hämtar in tvåpoängare efter tvåpoängare. De får slita för att göra det. Och de gör det inte alltid. De är ibland till och med inte ens i närheten av att lyckas göra det.
På slutspelsplats är det rekordjämnt med bara ett fåtal poängs skillnad mellan tvåan och åttan. Och dessutom har ett nytt lag, jämfört med de tre senaste åren, lyckats slå sig in. IFK Skövde har gjort dundersuccé och skuggar för tillfället den absoluta toppen.
I de nedre regionerna har nykomlingarna visat tuppkam och stått upp mot tungviktare som Alingsås och Ystads IF.
Önnered är en av dem som har överraskat mest.
I våras spelade de i allsvenskan. I höst har de spöat RIK i derbyt, kryssat borta mot vårens SM-finalist och hemmabesegrat succélaget Skövde. De, liksom många andra lag, har visat att det här inte längre är en liga som är förutsägbar.
LÄS MER:Här är Göteborgs största utropstecken i Handbollsligan
Att det här är en liga som lever. En liga som har bjudit på massvis av oväntade resultat och rafflande drabbningar – även när botten har ställts mot toppen.
Det har det inte varit de senaste åren.
Sedan är det möjligt att allting ändå slutar på samma sätt som det nästan alltid gör numera. Att Kristianstad vinner guld, nykomlingarna får kvala/åker ur och att Redbergslids säsong tar slut i kvartsfinal.
Men här och nu känns det som att det inte finns några garantier.
Det är inte längre någon utopi att Önnered håller sig kvar utan kval. Det är ingen omöjlighet att vi får se något av våra andra lokala lag, RIK, Sävehof eller Alingsås spela SM-final i vår.
Det krävs naturligtvis mycket för att så ska bli fallet – men bara känslan av att allt är möjligt i den här serien har kommit tillbaka igen.
Jag måste säga att jag älskar det.
