Hur besegrar man sig själv?
Vad ska du bli när du bli stor?
Den typiska vuxenfrågan till små barn studsade snabbt tillbaka från den sexåriga flickan i Karlshamns simhall:
– Jag ska bli bäst i världen.
Och det blev hon. Fyra VM-guld, ett VM-silver, tolv EM-guld och en hop andra medaljer. Den första kvinnan någonsin under 30 sekunder på 50 meter bröstsim.
– Jag är en all-in-person. Oavsett om det handlar om att träna, tävla, äta eller dricka. Har alltid haft en rädsla för att ge mig in i saker som jag inte vet om jag hanterar. Jag vill alltid vara bäst. Fan, det har gjort att jag missat så mycket eftersom jag har avskytt att vara nybörjare.
Emma Igelström vandrar mellan köksbord och kylskåp, iklädd träningskläder, och äter yoghurt och flingor till lunch medan valpen Zlatan, som brutit benet, är undersysselsatt av att tvingas stanna inomhus och gnager på stolsben.
I kökets ena hörn två adventsljusstakar, som borde stuvats undan. Tv:n står på i vardagsrummet. På jobb har hon kontroll, struktur och ordning. Hemma släpper hon taget. I hallen minst nio par springskor i en pastellhög – ”fler än min sambos alla skor”.
För första gången på över tio år – sedan hon slutade simma – har Emma ett reellt, utmanande fysiskt tävlingsmål: att genomföra en Ironman i augusti. En triathlontävling som täcker 3,86 kilometer simning, direkt följt av 180 kilometer cykling och ett maraton. För första gången känner hon samma tävlingsglädje som under simmaråren. För att klara loppet krävs träning varje dag och hon har skaffat sig en personlig tränare.
Frågan är inte om hon kommer att klara av en av världens tuffaste utmaningar.
Frågan är om hon kommer att klara av att vara nöjd med sig själv.
Träna, träna, träna. Sig själv och andra. Prata träning. Skriva om träning. För oss som aldrig varit i närheten av att bli elitidrottare är det lätt att tro att Emma Igelström ibland vill spy på sitt livs träningsfokus. Men inte. Hon tränar 15–20 timmar i veckan. Men vill egentligen inte ange antalet timmar eftersom människor så lätt missförstår:
– Mamma säger ’när ska du börja träna normalt?’, men tänk på att jag tränade dubbelt så mycket som aktiv simmare. Jag vill inte att människor ska jämföra sig med mig eller med någon annan utan med sig själva!
Numera kör hon bara ett par instruktörspass i veckan, som hon räknar in i egen träning eftersom hon lärt sig att hon inte kan stå vid sidan – det är fullt ös från start.
– När jag var simmare kunde jag inte se mig själv i instruktörsrollen. Nu kan det ge mig mina bästa stunder. Se människor förändras och må bra. Jag har svårt för dem som ogillar förändring, som inte klarar av att stå på en ny plats i träningssalen. Då blir jag rabiat och kör cirkelträningen från andra hållet, säger Emma Igelström som sedan barnsben har varit extremt intresserad av sin kropp, dess funktion och blivit galen på att inte få svar eftersom en stor del av idrottsforskningen baserats på män.
Inte bara kvinnors och mäns kroppar är olika, vi har olika inställning, menar Emma Igelström.
– Män är i ett nu. På träning spelar det ingen roll hur dagen varit eller hur kvällen blir. Kvinnor bär med sig en dålig morgonlämning på dagis och har en extrem prestationspress även under träning. Män kan slå vad om att springa Göteborgsvarvet medan kvinnor ska veta att de klarar det innan de anmäler sig.
Nu har hon kvinnors hälsa i fokus. Både den fysiska och psykiska delen. Hon kan tycka oerhört illa om tränings- och hälsobranschen med en för stor betoning på det yttre, på kroppen. På en träningshets som kan skapa ännu mer press, inte lösgöra kraft, energi och psykiskt välmående. Det har gnagt i henne – men att bara tänka och inte göra är inte hennes grej.
Så för ett och ett halvt år sedan satte hon sig ner med en varumärkesexpert. Vad skulle hon bli? Livet var för spretigt. Instruktörsjobb på Hagabadet, krönikor, föreläsningar och tv-inspelningar. Ett bra yrkesliv – men utan riktning.
– Jag var bra på mycket men inte bäst på något.
Samtalet resulterade i det ord som bäst beskriver Emma Igelström: fokus. Nu är hon delägare i Girls Wellness Academy, ett företag som enbart satsar på kvinnors träning, ett slags kvinnlig empowerment – styrka inifrån och ut. Målet är att ha kurser över hela Sverige, som en rikstäckande träningsfolkbildning. Och så har hon sin egen firma för föreläsningar.
Att kunna fokusera har inte bara hjälpt henne i jobbet. Det har räddat livet på henne.
Våren 1994 kommer 14-åriga Emma Igelström hem till Karlshamn från Stavanger. Plötsligt vet hela stan vem åttondeklassaren på Österslättskolan är. Hon har tagit EM-guld och i medias skimrande sportsagor upphöjs hon till ett superlöfte och en simmarprinsessa. Hennes karriär är utstakad.
– För mig spelade det ingen roll om det var EM eller Kalle Anka Cup. Jag ville bara vinna.
Plötsligt har alla en åsikt om hennes prestationer. Och i skolans korridorer förlorar den högpresterande eleven hur hon än gör.
– Var jag stolt över vad jag gjort så var jag en diva. Var jag tillbakadragen var jag dryg.
Någon press hemifrån har hon aldrig känt. Tvärtom. Men nu blev alla andras åsikter viktiga, människor sa ju att hon kunde bli bäst i världen.
För en fjortis som ännu inte hittat sin identitet och utgick från att hon bara var det hon presterade, blev det världens bästa bränsle. Men också livsfarligt.
– Jag var hon som grät över att ha 49 rätt av 50 på ett prov. Grät över felet, ingen glädje över att ha nästan alla rätt.
När hennes tränare obetänksamt sa till henne att hon inte var för tjock för att vara en tonåring, men för tjock för att bli världens bästa simmare började hennes hemliga liv. Svälta. Hetsäta. Kräkas. Det svarta hålet inuti hanterades genom extremt hård träning, mat och kontroll. År efter år utan att någon märkte att något var fel. Inte ens mamma eller pappa.
– Vi har pratat igenom det. Särskilt mamma har haft skuldkänslor för att hon inte såg. Men hon hade aldrig kunnat upptäcka ätstörningarna, man blir så skicklig.
2002 är Emma Igelström i sitt livs form, trots att saker inte är som de ska. Under VM i Moskva tar hon två individuella guld och ett i lagkapp. Sätter världsrekord i samtliga finaler och spränger drömgränsen på 50 meter bröstsim.
Vi gräver oss ner i startpallskänslan, hur det är att stå där och vänta på signalen.
– Jag visste att jag skulle vinna. Man kan sin kropp så bra och man vet exakt hur det ska gå i förväg. Jag önskar att jag kunde konservera den känslan: nerven, fokuset. Under mina bästa år kunde du frågat mig innan vilken tid jag skulle få. Jag visste exakt, säger Emma Igelström som under åren på väg mot toppen tapetserade sitt rum med post it-lappar med tider.
Samma startpallskänsla, fast den motsatta, året efter i Barcelona. Hon visste. Hela kroppen skrek ”det här går åt helvete”.
Något OS blev det aldrig. Och ett OS-guld är det största. I dag skaver det inte längre, mer en stilla insikt om vad spelens fyraårsintervaller kan medföra. Hade det varit ett os 2002 är hon säker på att hon hade vunnit allt. Nu kom livet emellan.
Ett halvår före OS i Aten 2004 kollapsar Emma Igelström. Tar en timeout för att få ordning på ätstörningarna men kommer aldrig tillbaka till simningen med samma extrema driv. Hon börjar jobba på bank och försöker hitta ett nytt liv med nya mål. För en människa som måste vara bäst är inte drömmen om silver nog.
Zlatan går loss på en plastpåse under bordet och hans valptänder är som kardborreband av taggtråd. Emmas mobil ringer oavbrutet – men bara ett samtal svarar hon på. Ett snabbt pingpongsamtal mellan far och dotter:
– Vad sa läkaren? Var det bara röntgen i dag eller minnestester också? Bra pappa, då kan du vila i eftermiddag.
Familjen är tajt. Har alltid varit – men kanske ännu mer känslomässigt sedan simmarprinsessan klivit ur bassängen. Men vägen ur den var fylld av käftsmällar. Och när hon minst behövde det höll pappan på att dö.
Men långt innan det blir Emma Igelström sambo och väntar barn. Men någon veckotidnings-babylycka infinner sig inte. Hon känner sig som en dålig mamma eftersom hon inte är perfekt. Att hon sannolikt drabbats av en förlossningsdepression slår henne inte. Bara att hon är misslyckad.
Förhållandet tar slut och dottern Olivia är mest hos sin pappa. Och nu återfaller hon i självsvält, jobbar hårdare, tränar hårdare och börjar dricka alkohol.
Våren 2010 råkar Emmas pappa Björn ut för en allvarlig cykelolycka och ligger i koma – det är efterverkningarna av olyckan som telefonsamtalet handlar om. Ingen visste om Björn skulle överleva. Emma Igelström flyr, hon orkar inte känna. På hösten snurrar den destruktiva centrifugen allt snabbare.
– Jag sprang 17 kilometer enkel väg till jobbet. Sov inte. Drack. Jag såg ingen utväg, det var som att stå vid foten av Mount Everest men inte kunna gå uppåt.
Hon bestämmer sig för att lämna livet. Minns ingenting från den 26 november 2010 men befinner sig vid havet utanför Helsingborg när en vän hittar henne. Full och nerkyld.
På sjukhuset tar hon snabbt reda på vilka rättigheter och möjligheter hon har. Bestämmer sig inte bara för att överleva. Utan för att leva. Tillbringar fyra och en halv månad på behandlingshem.
– Jag kan vara radiostyrt fokuserad mitt i kaos. Jag har aldrig haft mer nytta av mitt driv och fokus än den gången på sjukhuset. Jag vet att jag alltid kommer att fokusera på rätt sak när det verkligen gäller.
På våren 2011 får kvällstidningarna nys om att Emma Igelström varit på behandlingshem. Jakten på hennes historia går i gång, släkt och vänner blir nedringda. Emma Igelström fattar sitt ”livs bästa strategiska beslut”. Hon ringer sportjournalisten Carina Olofsson. 2006 skrev de boken Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin. Frågar hur hon ska göra. Kvällstidningarna kommer att skriva även om hon inte svarar på frågar. Och vad kommer då att stå?
– Berätta själv i dag, säger Carina Olofsson och dagen därpå har Rebecca Hedin på GP skrivit en lång artikel där Emma berättar att det är hon som är den ”kända idrottsprofilen” som har alkoholproblem.
Samma dag som artikeln publiceras exploderar en annan historia. Innehållet i Patrik Sjöbergs bok Det du inte såg – om hur han utsattes för sexuella övergrepp av sin tränare – blir känt och Emma Igelströms story drunknar fullständigt.
Hon har aldrig ångrat att hon öppet berättat om sitt livs baksidor. Bara varit rädd innan. Tänkte den tragikomiska tanken ”jaha, så jag fick en löpsedel till sist” den där morgonen när artikeln om alkoholproblemen publicerades.
– Jag berättade det värsta och väntade på skammen och skulden. Men den kom inte, tvärtom reagerade människor med ömhet, säger Emma Igelström som senare blev hejdad av en kvinna på en stormarknad som sa ”du har räddat mitt liv” och visade upp en medalj från Anonyma Alkoholister för sex månaders nykterhet. Mitt bland matvagnar och kunder stod två kvinnor och grät.
Är du rädd för att falla tillbaka?
– Ja. Annars vore jag högmodig. Alkoholen är enkel om man jämför med maten. Man måste ju äta och beteendet finns alltid där. Som när jag var sjuk och först inte kunde äta och efter några dagar insåg jag att jag höll på att sluta äta. Nu har jag ett nätverk runt mig som genomskådar mig, som kan se när jag lurar mig själv.
Tiden på behandlingshem är den viktigaste i Emma Igelströms liv.
– Jag insåg att jag skulle dö om jag inte slutade jaga. Där var jag ingen – eller precis som alla andra – och tvungen att ge upp jakten på det perfekta. Jag insåg att det aldrig funnits någon yttre fiende. Fienden har hela tiden varit jag själv.
[ mer om ... ]
Namn: Emma Sofie Igelström.
Ålder: 35 år.
Bor: Stor hyresrätt i centrala Göteborg.
Familj: Sambon Henric Landström och dottern Olivia, åtta år, från ett tidigare förhållande. Mamma Monica, pappa Björn och elva år äldre brodern Mikael.
Gör: Författare, instruktör och föreläsare. Driver två företag: Emma Igelström Konsult och Girls Wellness Academy.
Har gjort: Är en av Sveriges bästa simmare genom tiderna. Har skrivit två böcker. Har deltagit i bland annat Mästarnas mästare, Det stora matslaget, och Let’s Dance. Krönikör i flera tidningar.
Aktuell: Tränar just nu hårt inför sin första Ironman i augusti. En ny bok, om träning för ett hållbart liv, kommer i höst.
3 TANKAR OM VATTEN
”Farmor lärde mig att simma. Hon drev Skinnarbadet i Malung. När andra barn sa att de simmade för att det var skoj så visste jag att jag simmade för att bli bäst. Att vara i vatten är nog som att vara i rymden. Tyst. Tyngdlöst. Man kontrollerar ett annat element.”
”Simning är en för jävla tråkig sport egentligen. Du måste ha tydliga mål, annars är det sjukt enformigt. Man hittar ett slags meditation, ett tillstånd av fokus under vatten med tysta mantran: ’Kick. Tryck. Kick. Tryck’ för ben och armar.”
”Ett lopp kan avgöras innan du nuddar vattnet. Före start är simmarna i ett ’last call-room’ där till exempel loggor och reklam på våra dräkter kollas. Bara vi är där, ingen annan. Psykologin i det rummet kan avgöra hur det går.”
