Hon kallas Maggan och alla som någon gång rört sig kring IFK Göteborg – vare sig det handlar om träning eller match – har sett henne. Hon säger att hon bara missat fem matcher de senaste 15 åren, och när GP når henne dagen efter förlusten mot Djurgården befinner hon sig på ett hotell i Stockholm tillsammans med sin kompis Marie och dennes dotter Bella.
– Ja, vi har gjort så här de senaste matcherna. Vi tar antingen tåg eller buss upp och så tar vi in på hotell. Så nu ligger vi här och väntar på att åka hem till våra goa stad, säger Margareta.
Hon har fått bilden, som togs av fotografen Kenta Jönsson, skickad till sig av flera supportervänner, och berättar vad som egentligen hände.
– Jag sa till Bella att ”nu är Emil framme vid räcket, vi måste gå ner”. Så vi gick ner och så kommer Emil. Och den blicken som syns är ju att jag frågar Emil ”vad gör ni?” För vi är ju frustrerade. ”Jag vet inte, Maggan” säger Emil och det är då bilden är tagen, det är klockrent fångat.
– Men det roliga är att jag får ju hoppa upp och sätta fötterna i staketet för att nå upp till honom. Sedan när jag ska tillbaka ner så är det två som får ta loss mig för jag sitter fast i staketet, säger Margareta och skrattar.
Emil Salomonsson kom till IFK Göteborg 2011 och har under åren blivit en favorit hos många supportrar – inklusive Margareta Lindgren.
– Det är en otroligt go kille. När vi hade Hudiksvall i cupen för några år sedan så satte jag mig och körde ensam dit upp, och de första jag mötte på morgonen där uppe var Lasse Vibe och Emil. Det var åtta på morgonen och Emil sa ”herregud är du här också?” Ja, sa jag, jag har kört själv för det var ingen som ville åka med. Så Emil la märke till mig väldigt tidigt. Och vi vann ju den matchen, de gjorde ett mål och vi gjorde la 15 eller 20 höll jag på att säga.
Margareta Lindgren följer sitt lag slaviskt, och har även rest till bortamatcher under Europa League-kvalen. I år har hon inte missat en enda match. Till bortamatchen mot Dalkurd i Gefle fick hon hyra bil och köra själv. Men särskilt mycket att jubla över har hon inte haft denna säsong.
– Alltså, jag har mått så dåligt. Vi pratade just om det, och kan inte fatta att man kan må så dåligt av fotboll. Jag har ju facebook och instagram, och där skriver jag alltid positivt, men jag har faktiskt fått en släng av magkatarr skulle jag tro.
Av stressen och oron?
– Ja, för när vi åker på match så lever vi fortfarande på hoppet. De är ju dåliga, det går inte att komma ifrån, men vi lever på hoppet. Och så kommer målet och då känner man bara ”jaha”. Och du kan ju tänka dig när vi var på Siriusmatchen däruppe (förlust 2–3) … att inte vi ramlade ner och dog. Vi pratar mycket om detta, hur orkar vi?
Ja, vad är det som driver er?
– Man är ju supporter. Man är görsupporter. Och sedan har jag sådan tur att min son betalar årskort, medlemsavgifter och alla resor. Killarna i klacken kallar honom för "Maggans sponsor".
Salomonsson: "Hon är överallt"
Emil Salomonsson sitter på en buss mot Bromma flygplats när GP når honom. Han har sovit dåligt ”som vanligt efter en match” men minns mötet vid staketet med Margareta Lindgren.
– Ja, vi pratade om att det här håller inte i längden. Det har varit frustrerande, framför allt för de som följer oss. En extremt frustrerande säsong. Så det var det vi sa till varandra, och jag försökte uttrycka tacksamhet över att de följer oss land och rike runt. Trots att vi inte kunnat ge tillbaka nästan någonting.
Det var långt ifrån första gången Emil och Margareta pratades vid.
– Alla som följer Blåvitt vet vem hon är. Hon är överallt, vare sig vi spelar i Östersund, Stockholm eller på Gamla Ullevi. Hon är där vi är, och sitter ihop med Blåvitt.
Vad tänker du om det engagemanget?
– Det är extremt beundransvärt. En totalt villkorslös kärlek. Det är såna som hon som är kroppspulsådern i en förening, så är det bara.
Margareta Lindgren är inte typen som skäller på spelare eller tränare, även om förlusterna svider ända in i hjärtat på henne. I stället bjuder hon allt som oftast på ett uppmuntrande leende och peppande ord – även om bilden från Tele2 arena visar hur ont det kan göra att förlora.
– Hon är alltid extremt pushande. Även efter de tyngsta förlusterna har hon sagt att man ska försöka glömma det och fokusera på nästa match. Hon är väldigt mån om andra, även om hon själv haft det tufft. Vi har ju gjort henne besviken, men hon kan ändå sätta de känslorna åt sidan och tänka på vad som är bäst för föreningen, säger Emil Salomonsson.
"Det lämnar jag inte ut till dig"
Med kontraktet säkrat kan IFK Göteborg och deras supportrar andas ut något och lägga fokus på framtiden. Margareta Lindgren, som ibland arbetar med mat och boende under ungdomscuper i Prioritet Serneke Arena, är hemlighetsfull när GP frågar vad hon tror om nästa säsong.
– Eftersom jag jobbar på Blåvitt så hör jag lite grejer, örat blir som en liten trumpet. Men det lämnar jag inte ut till dig. Men känslan är så här: Nu lägger vi detta bakom oss. Vi ska hylla Tobbe och vi ska till Örebro. Sedan är det bara att hålla tummarna och hoppas att det blir bättre. Vi lever ju på hoppet.
Och Emil Salomonsson drömmer om att en dag ge Margareta Lindgren och hennes vänner på läktaren det de suktar efter allra mest: Ett SM-guld. Det första sedan 2007.
– Det har man längtat efter hela tiden, att få en säsong där man får känna euforin. Att kunna ge tillbaka så att de får känna att Blåvitt är där de hör hemma; längst upp i tabellen efter 30 spelade omgångar. Det är en extrem drivkraft och det är det som gör att man tränar på egen hand i december, att man kör extra pass och skippar att hänga ute med polare. Man vill bli så bra som möjligt för att kunna ge tillbaka ett uns av den kärleken man får.
