För det är ju så, Calle Halfvarsson – och endast Calle Halfvarsson – kan på allvar hota de snabbaste åkarna i världen. När han är i form, alltså. Och det är han ju faktiskt titt som tätt (till skillnad från Hellner som gör sisådär ett bra lopp vartannat år numera), men av någon anledning skiter det sig alltid för Halfvarsson när det börjar vankas mästerskap eller Tour de ski.
Han har haft problem med både luftrör och mage. Det är otur. Han ramlar ofta. Det är inte bara otur. Han är nästan aldrig i form när det gäller. Det är definitivt inte otur, och frågan är mycket det handlar om fysik. Något säger mig att hans mentale tränare har ett tuffare uppdrag än skidtränaren.
Och det är så himla synd. För när Halfvarsson är i form och i harmoni, då har han en utväxling i sin kraftfulla skidåkning som utan tvekan mäter sig med de allra främsta.
Vägrade möta media
Idag klev han av och vägrade möta media efteråt. Enormt besviken såklart. ”Kroppen var inte där” förklarade förbundskapten Rikard Grip genomklappningen och ja… vad ska man säga? Vi har hört den förut.
Och när Calle kliver av så står vi där, igen, med Hellner och Rickardsson som svenska hopp. Det håller inte längre. De håller inte längre. Det går för snabbt där framme, och våra veteraner, som gett oss så mycket genom åren, har inget att sätta emot när tempot dras upp i max.
Så är det bara.
Norges uppvisning är svår att inte imponeras av. Framför allt det osannolika lopp som segraren Simen Hegstad Krüger genomför. Det var ingen dålig vurpa han bjöd på i början, men på något vis hittade han en kraft i det, körde om hela det 60 man starka startfältet och vann sitt första OS-guld. Med två landsmän närmast bakom sig.
Det kan man kalla svar på tal efter Kallas show dagen innan.
Själv gick jag på skridsko i dag. Det är något mäktigt, nästan magiskt, med att se skrinnarna skära sig fram över isen, ljudlöst, majestätiskt med vaggande, lugna rörelser. Att Nils van der Poel slutade på 14:e plats ser jag som en stor framgång, framför allt med tanke på att den uthållige Trollhätte-pöjken är betydligt mer konkurrenskraftig på 10 000 meter. Om han orkar, och vill, fortsätta satsa så är han ett medaljhopp om fyra år.
Ett sådant har vi inte haft inom skridsko sedan Tomas Gustafsson ägde Calgary-OS för 30 år sedan.
Till sist: Fredrik Lindström sköt bort sig i skidskyttet och jag kan verkligen inte klandra honom. Att behöva stå där i de iskalla bergsvindarna, andfådd, sönderstressad, och sikta med tunna fingervantar framstår som en fullständig mardröm.
PLUS:
Sebastian Samuelsson. 20-åringens insats i skidskyttet lovar väldigt gott inför framtiden.
MINUS:
Journalister som beter sig som fans kan vara ganska påfrestande för oss som försöker jobba.
