Frågan är när? VM i ridsport hålls i Tryon USA nästa år, 2019 är det EM i Rotterdam, 2020 OS i Tokyo…
Dessutom ska Göteborg klämma in världscupfinaler i Scandinavium såväl 2019 som 2021.
Det är mycket nu – och även om ett nytt stort mästerskap till Göteborg dröjer så vet vi att vi kan.
Det är det viktigaste.
Publikt och organisatoriskt har EM blivit en succé – dramatiken under lagsilvret, Peders guld och synen av alla människor under körningen i Slottsskogen bär jag med mig länge.
Ekonomiskt finns risk för bakslag – men vinstlotten i form av ett sportsligt mycket lyckat evenemang är dragen.
Egentligen är det hela inte riktigt klokt. Egentligen är det inte riktigt klokt att Peder Fredricson kan leverera gång, på gång, på gång.
När han rev i slutet av banan gick det förvisso ett sus i publiken – skulle det hålla? Det höll – och som det höll.
Peder Fredricson och suveräne Allan tog Sveriges andra individuella EM-guld någonsin (Rolf-Göran Bengtsson tog det första i Madrid för sex år sedan) – och de gjorde det på hemmaplan inne på ett kokande Ullevi. Som belöning fick de publikens gränslösa kärlek eftersom de gjorde verklighet av drömmen om guldmedalj som alla så innerligt hoppades på.
Vilka nerver. Eller snarare. Vilka nerver?
En av Peder Fredricsons många styrkor som hoppryttare i den absoluta toppen är hans förmåga att koncentrera sig på uppgiften.
Han kan ibland ge ett intryck av att verka lite disträ, rentav frånvarande, men vad det handlar om är att han stänger av oväsentligheter för att ha fullt fokus på uppgiften.
Med en lapp i näven skrittade han runt på framridningen utanför Ullevi och gick igenom hinder efter hinder.
Han visste precis vad som väntade, precis vad han måste göra för att få Allan dit han vill.
Peder Fredricsons insatser i de två stora mästerskap, OS och EM, som han och All In hittills gjort tillsammans är minst sagt imponerande.
Nio (!) rundor utan att All In knappt varit i närheten av att nudda bommarna med sina hovar.
Under OS i Rio för ett år sedan red Peder Fredricson fem rundor i stenhård konkurrens mot världens bästa ryttare utan att riva.
I Göteborg hade Peder Fredricson tre felfria rundor inför söndagens final. Den fjärde fick han efter ännu en fokuserad och balanserad runda. Allan slog i en bom, men den låg kvar. De blev inte värre än en ljudlig orolig suck i det blågula publikhavet. I den femte och sista rundan blev det en rivning och ett tidsfel – men vad gör det nu?
Vi har ett EM-guld!
Nu kan vi diskutera var statyn ska stå.
