Hon gick i mål med staven svingande över huvudet. Överlägsen. Överlycklig. Och – som det såg ut – knappt trött.
Det är klart att hon var det, trött, alltså, men på lördagen var hon så överlägsen att hon kunde ägna hela upploppet åt att njuta av stunden, ta emot publikens jubel och därmed bekräfta det som varit på känn hela säsongen: Hon är bättre än någonsin.
Det syntes ju redan i världscupens första tävling i november. Då, i finska Ruka, gjorde Kalla det ”omöjliga” och körde ifrån den ofrånkörbara Marit Björgen i en uppförsbacke. Och plötsligt var det inte omöjligt längre. Dagens lopp utvecklade sig snabbt till en tvekamp mellan dessa två otroliga idrottare. Kalla drog i början. Sedan tog Björgen över, gjorde att litet ryck, men hämtades snabbt ikapp igen.
Där och då kändes det ovisst, och klungan var full av farliga konkurrenter.
Men så, med tre kilometer kvar, bestämde sig Charlotte Kalla för att köra. Och herregud vad hon körde. Det kändes som att hon fick 30 meters lucka på ett par sekunder i den där sugande uppförsbacken. Hon flög fram, och en vilt kämpande Marit Björgen hade inte en chans att hänga med.
Det hade ingen annan heller.
Att göra det i en säsongsstart i Ruka är en sak. Att göra det i ett OS, dit hela världseliten kommit hyperformtoppade – det är en styrkeuppvisning som slår det mesta jag har sett.
Hon tog alltså sin 18:e mästerskapsmedalj, vilket innebär att hon ur den aspekten nu är Sveriges mest framgångsrika skidåkare genom alla tider. När karriären en dag ska summeras så är det dock gulden som verkligen kommer att räknas och fram tills i dag hade hon ”bara” skidat hem två stycken i individuella mästerskapslopp. Nu har hon tre, och inget tyder på att hon är klar. För det finns just nu ingen skidåkare i världen som åker lika bra som hon gör. Att se hur Charlotte Kalla har lyckats ta sin skidåkning från en redan extremt hög nivå till en ännu högre nivå – mycket genom att gå sina egna vägar – är en så otroligt inspirerande och fascinerande upplevelse. Tack för att du bjuder oss på detta, Kalla.
Jag längtar redan till nästa lopp.
Det höll på att bli en ännu galnare fullträff för Sverige. Ebba Andersson, 20-åringen som de senaste åren allt mer lyfts fram som vår kommande storstjärna, visade att det finns fog för de höga förväntningarna. Framtiden är ljus. I alla fall på damsidan.
På herrsidan är det dystrare. Och jag har väldigt svårt att se att Hellner och Halfvarsson och gänget bidrar till den svenska medaljskörden på söndagen.
Jag har väldigt gärna fel.
PLUS:
Vackert väder, finfin arena, perfekt spår, svenskt guld, det är bara att välja.
Minus:
Måste säga att jag är lite besviken på tekniklandet Sydkorea. 2018 tycker man att de borde kunna leverera bra wifi. Så har inte varit fallet.
