Sista hemmamatchen spelade vi av förra lördagen, en match som vi så klart ville vinna. Vi hade bra kontroll på första halvlek och radade ändå upp ett antal chanser, chanser som vi annars sätter.

I andra halvlek kom stockholmarna ut med inställningen att ta poäng, och det lyckades de också med. Vi spelade som vi vore förlamade, andra halvlek var den sämsta i år. En halvlek som man skämdes för, ingen av oss var självklart nöjd. De enda som givetvis var nöjda var djurgårdarna, i och med att de nollade oss. Det innebar också att de säkrade det allsvenska kontraktet 2011.

Nu lurar sista matchen för året runt hörnet. Vi åker till Örebro och Behrn Arena på lördag. Vi har inga bra känslor därifrån, knappt så jag har det under hela min tid i Göteborg. En gång tror jag att jag vunnit där borta. Och sist sabbade Hallstenson ledbandet när vi var tvungna att värma upp i korridoren på plastgolv, på grund av oväder. Med detta vill jag säga att det verkligen är dags att övertyga borta i Örebro, och ta med oss en go avslutande känsla som vi har med oss till nästa stora år som väntar.

Behrn Arena är stor, då finns fina ytor för oss, så det ska bli förbannat kul att åka upp och spela för att efteråt ta emot vår första silvermedalj. Vilken jag också hoppas blir den sista, jag vill nämligen ha valören guld!!!!!

Mina känslor rusar i kroppen, det är precis samma känsla som när man är nyförälskad. Jag har äntligen fått chansen i blågult igen, ingen är lyckligare än jag, nåja, kanske Marie och Antonia. Förbundet slängde in en träningslandskamp mot Norge den 26 oktober och jag har spelat till mig en plats. Jag är överlycklig.

Det är "bara" en träningsmatch. Det är ta mig fan stort för mig, det är stort för en person som slitit. Det är en träningsmatch som kan komma att betyda mycket eller rent utav inget alls. Det vill säga, att om man gör bra ifrån sig så kanske man får ytterligare en chans, och det är ju det jag vill! Det är en sak att få chansen, men en helt annan att stanna kvar! Men jäklar vad jag vill detta. Så vi får se hur långt det tar mig.

Efter att jag hamnade utanför under EM så gick jag ner i en personlig svacka, både fotbollsmässigt och i själen. Jag tror det var bra ändå. Jag bröt ihop ett tag, och sen bestämde jag mig inför detta året att jag ska vara förbannat bra. Jag bestämde mig för att i huvudsak ställa medelkrav, att känna glädjen, visa ambition, karaktär, disciplin och träningsvillighet, sen får vi se hur långt det räcker.

Viljan och strävan har jag hållit fast vid hela året. Jag har kört i stort sett 15-20 minuter innan varje träning och kan nästan räkna på fingrarna de dagar jag inte gjort det. Vid min sida har jag alltid haft mina vapendragare, Jenny och EK – fram till hon slet av korsbandet. Nu närmar sig Ek mer och mer fotbollsspel, så nu har vi stått som vanligt och kört passningar av olika slag (kärlek).

Jag har kört två extra löppass i veckan i olika varianter som intervaller eller distans i Skatås äckliga fem kilometersspår. Jag har alltid haft lätt för löpa, och med risk att bli idiotförklarad, jag säger det ändå: TYCKER DET ÄR SKÖNT! Jag har även jobbat med en bra balans med mitt knä för att det ens ska funka. Det rötna knäet som egentligen behöver renoveras för att det ska bli riktigt bra. Men som sagt, det har gått förvånansvärt bra med det i år, och jag har inte behövt stå över många träningspass.

Jag har också ätit ordentligt, framförallt de afrikanska rötterna som jag fått fraktat hem varje vecka. Afrikaner är ju alltid så sjukt vältränade så det måste vara något dom äter. Nej, skämt å sido, jag har skärpt mig under året med vad jag käkat och hur mycket jag käkat. Man blir skettsur på sig själv när man inser att det spelar roll, och att det tog mig onödigt många år att fatta det. Och att återhämtning är ruskigt viktigt.

Fan, jag är en enveten jävel som min mamma alltid sagt (speciellt i tonåren). Tur det, för det har jag haft nytta av när jag kommit tillbaka från mina tre äckliga knäskador. Jag har blivit en katt med nio liv och med mottot: det är i motvind som drakar lyfter! Eller: The Sky is the limit, before i die im gonna touch the sky! Räkna inte ut Almgren, haha.

Jag vill rikta ett stort tack till mina föräldrar och tränare. Jag vill tacka min pojkvän Adam för att du tar att du är nummer två i mitt liv, fotbollen är verkligen min största kärlek. Tack för att du aldrig säger ett skit när jag tränar och så vidare, för som det vart de senaste har du bara fått kvällstid med moi. Tack till mina lagkamrater som stöttat mig på sina egna vis med mess och bra snack. Jag vet att ni säger att jag ska ge cred åt mig själv mer, men ni ska veta att ni har spelat en stor roll. Jag är lycklig över att få spela i detta laget. Vi är så jävla bra, vi är ett lag och därför har vi i år gjort den bästa säsongen i klubbens historia. Men vi är inte mätta, vi är hungriga på mer, och mer och mer!

Jag och valpen Olivia stod utanför Coop och hjälpte till att samla in pengar till världens barn. Ni har säkert sett en hel del med sådana bössor, och jag hoppas för alla utsatta barns skull att ni slänger i det ni har på er. Det slår mig varje gång man står och hjälper till hur folk inte förstår att minsta lilla krona gör skillnad. Vi blev förolämpade av folk som sa skit som, "ja, ni stoppar det säkert i egen ficka". Då såg jag rött, och ville bara kasta hela bössan på honom. Det var de som sa att "ställ er utanför skattemyndigheterna, dom tar alla mina pengar" och "är ni så fattiga så ni står här och tigger?" Alltså va f** , tigger? Nej, vi samlar in pengar till barn. Jag var så förbannad, men fick tänka tankar som: det är synd om människan, han mår så dåligt. Eller bara skratta och låtsas som jag ser en "banan" i pannan på honom.

Sen fanns det många generösa och trevliga människor också, som lade i hundralappar och som tyckte att det var fint att vi stod där. Men ett tag trodde jag att det var alla idioters dag den kvällen! Jaja, vi samla ihop fint med pengar i alla fall.

Veckans innelista:

1. Att Torbjörn är klar 2011, wieeeeee.....

2. Traska i de nerfallna löven, mysigt

3. Att det vankas 30-års galej, (personen i fråga har bett om att jag inte ska sätta ut hennes riktiga namn, så jag skriver Ulla-Britt ), svin kuuuuuuuul med party

4. Att det snart är semester, det lutar åt Thailand, iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

5. Att alla de Chilenska gruvarbetarna är räddade, jag hade nog fått psykbryt där nere!

Veckans utelista:

1. Vår andra halvlek mot Djurgården, fyyyy skäms.

2. Frölunda Indians, va sysslar ni med?

3. Herrlandslaget i fotboll, nog för att Holland blev VM-tvåa och är bra, men så mycket får man inte vika ner sig.

4. När man inte har någon täckning på mobilen, ruskigt irriterande.

5. Kravallerna under Italien-Serbien-matchen, så tråkigt att se.

Veckans Torbjörn: Det är en tisdag morgon i oktober 2010. Torbjörn sitter vid frukostbordet och dricker förmodligen en espresso och käkar förmodligen ett antal kakor innan han ska ge sig av till vår morgonträning som börjar 09.00. Torbjörn slänger på sig jackan och traskar ut mot bilen. Han tittar på bilen med kisande ögon, för att han ser ju som en mullvad, (dom kan inte ens se något, va? Äh ni förstår va jag menar). Han tänker: f** är det frost på bilen, har det vart så kallt? Han går fram till bilen och inser då att det återigen skett ett practical joke. Det är nämligen någon som plastat in hela hans Volvo, med plast som man virar stora pallar med varor, så han kommer inte in i sin bil. Han får hämta en sax och klippa sig in i bilen, hahahahahhahaha.