Med Bosse Falk som tränare - fick jag nackspärr
Relaterat
Söndag 18 oktober
Tänkte skriva lite om vad mina tränare som jag haft under min karriär, och vad de har haft för betydelse. Vet dom inte om det så lär dom göra det efter dessa rader.
Så detta är ett tack!
För egen del gällande min utveckling sen barnsben har det funnits många olika framgångsfaktorer. Mina föräldrar har en ruskigt stor del i att jag spelar på hög nivå. Sedan är det alla läkare och sjukgymnaster som har hjälpt mig tillbaka från skador som jag haft.
Sedan har vi mina tränare. När man är en liten fotbollsskit är det nästan samma sak i alla klubbar, det vill säga föräldrar som är tränare och ledare och det har vart både en trygghet och skitjobbigt om jag tänker tillbaka (svingammal känner jag mig nu, ja). Jobbigt för att du var tvungen att vara dubbelt så bra som de andra för att få lite cred och en trygghet just bara för att man hade pappa så nära.
Nästa steg var när jag var tretton-fjorton år. Då vet ni alla vad som sker: elvamannafotboll. Vi skulle precis starta ett damlag i min modersklubb Borås Gif och det var då han kom in i mitt liv. Christer Bohlin - han kallade sig själv demontränaren, vet än idag inte varför, för någon demon är han inte i mina ögon, snarare en framgångsfaktor för mig.
Första träningen med honom minns jag så sjukt väl. Han gick fram till mig och sa. du kommer spela i landslaget med den tekniken du har tjejen, så kan det här bli riktigt bra.
Han fick rätt. Vid 15 års ålder debuterade jag i blågult. Han gav mig mycket självförtroende genom att han så ofta sa att han trodde på mig, vi körde mycket teknik, han tog sig tid att träna mig på sommarloven tillsammans med pappa. Han tog sig tid och visade stort engagemang. Ni som känner mig och sett mig spela mycket vet vad jag älskar att göra, och det är att förnedra motspelaren och det är med en läcker tunnel. Det är denna man som lärt mig specialtunneln, på så sätt att göra en snabbrörelse insida (få motspelaren att flytta ena benet, då öppnas en stor lucka mellan benen) sen petar man en snabb yttersida med samma fot. Denna fint gick jag på, jag ljuger inte, 8 ggr varje träning. Kalla mig dum, men han var så förbannat skicklig, så skulle han göra den idag skulle jag förmodligen gå på den.
Tack för din ledarstil som jag fick uppleva, din förmåga att utstråla sådan glädje. Gif-brudarna som du fortfarande tränar skulle inte ha hälften så roligt om du inte var deras tränare.
Jag gick från Borås Gif när jag var nitton år, då gick jag till dåvarande division1-klubben Byttorp som också är ett Borås lag.
Detta kan vart den sämsta upplevelse jag vart med om. Denna tomte till tränare kan ha varit den mest oengagerade och opedagogiska tränare jag haft och för första gången i mitt fotbollsliv stod jag still i min utveckling tyckte jag.
Om man som tränare säger två minuter innan match - ni ska vara glada om det inte blir två siffrigt idag, så har man inte i tränarrollen att göra. Jag hade tur som trots detta hade fler klubbar som ville ha min påskrift. Jag ångrar inte det året, för jag fick uppleva detta ledarskap och på så sätt kommer jag undvika att själv bli en sådan tränare.
Jag spelade bara där i ett år, Byttorp åkte dessutom ur ettan samma år. Efter följde mitt första år i allsvenskan (2004), Bälinge IF från Uppsala, inte heller här hade jag en positiv tränarupplevelse. Dessa tränare bråkade, tjafsade som ett oense gift par, och på så vis spreds det en otrygghet i hela laget. Jag skrev på för två år, men var i klubben i ett halvår, under detta halvår spelade vi fem olika spelsystem. Otryggt och osäkert ledarskap ledde till slut till att Bälinge åkte ur damallsvenskan.
Samma år när transferfönstret var öppet skrev jag på för Landvetter, där den ökände rödlätta tränaren Bo "Bosse" Falk fanns. Under det halvåret hade jag ständig nackspärr. Det var inte ball att spela innermittfältare som jag gjorde på den tiden, då bollen skulle vara i luften mellan backarna och forwards, det var en heldel luftbollar ja. Citerat av Bosse: "Det finns inga dåliga bollar, bara dåliga forwards." Bosse du är en förbannat go gubbe iallafall.
Efter allt detta elände av tränarupplevelser kom ljuspunkten, nämligen Martin Pringle. Det skedde en satsning och klubben flyttade in till centrala Göteborg. Vi gick från bollar i luften till spel längs marken. Jag var lyrisk över hur bra, givande och roliga träningarna var. Det var under Martins regi som jag fick mina första aha-upplevelser på fotbollsplanen.
Nu infördes snabba fötter och ännu mera teknik. Vi spelade också ett gynnande spelsystem 1+4+4+2 med diamant, han såg våra kvalitéer, och ut efter det formade han laget. Martin gjorde mycket för denna klubben. Och gällande min utveckling ligger han bakom väldigt mycket.
Sen stod det klart att Torbjörn Nilsson skulle ta över Kopparbergs/Göteborg FC. Jag hade inte en aning om vem denna människa var. Nu vet jag vem han är, det är människan som ständigt påminner mig varför jag spelar fotboll. Han tar fram glädjen i sporten. En hel blogg kommer tillägnas honom senare.
Med detta vill jag säga att alla ni har betytt något för min utveckling, mer eller mindre både som Johanna och fotbolls-johanna, och mycket kommer jag garanterat ta med mig i min egen kanske kommande tränar karriär. Tron som alla ni ändå har haft på mig har betytt allra mest.
TACK
