Den börjadesom en mardröm med ett plask i vattengraven och slutade i imponerande stil med att Patrik Kittel säkrade EM-bronset på hemmaplan i strålkastarljuset på Ullevi.
Det var denförsta svenska lagmedaljen sedan bronset i Turin 2007.
Då som nu fanns drottningen Tinne Vilhelmson Silfvén i laget – det var hon som med tisdagens bragdritt på reserven Paridon Magi krattade i manegen för sina lagkamrater.
Och som de följde upp, Patrik Kittel och inte minst 34-åriga Therese Nilshagen på Dante Weltino.
För ett år sedan skulle hon ha debuterat i OS – det slutade med tårar sedan hästen skadats.
Sent på onsdagskvällen fanns utrymme för nya tårar – av glädje över framgången tillsammans med laget.
EM i Göteborg var inte bara hennes första mästerskap – för Nilshagen som flyttade till Tyskland som 20-åring var det första tävlingen i Sverige överhuvudtaget.
Tidigare under onsdagen slog paradressyrens Louise Etzner Jakobsson till igen efter måndagens brons. Stabil som en rauk hemma på Gotland tog hon silver i kür och snitslade därmed banan inför fortsättningen.
Det finns säkra mästerskapsryttare som Etzner Jakobsson – och så finns det en sådan där som Peder Fredricson.
Ni vet, en sådan där kille som i ett EM kommer in som nummer 68 – och rider skiten ur de 67 som varit före och som till stor del ägnat sig åt plocke-pinn på banan som uppenbart var svårare än vad den såg ut att vara.
Fredricson gör det snyggt, stabilt och snabbt och får ritten att se som om varken han eller hästen anstränger sig. Det är förstås ingen slump.
Peder Fredricson är en av landets mest proffsiga idrottsmän. Det finns ingenting i hans förberedelser som sker utan tanke eller mål, allt är noga uttänkt och har sin givna plats i helheten.
Det är sådant jag hoppas att de som fnyste åt hans Jerringpris ska ha förmåga att ta in, de som tror att man spöar kollegerna i toppskiktet gång efter annan genom att ”åka runt på en häst”.
Dagens blågula hopprestation stod dock Douglas Lindelöw för.
Utan tvekan är 26-åringen från Fulltofta tillbaka i toppen och hans felfria runda på fyndet Zacramento var förlösande i svensklägret.
Innan dess hade Malin Baryard Johnsson levererat stabilt – så som svensk hoppnings first lady oftast gör när det gäller.
Efter plumset i vattengraven och följande vägran kan man bara tycka synd om Henrik von Eckermann som hade en dålig dag på jobbet. Synd bara att det var fel dag. Von E:s chans till efterlängtad individuell medalj sågs flyta i väg med ringarna på vattnet.
För laget finns dock hopp om medalj under den rafflande fortsättningen.
