Att leva med pressen är vardag för Dalkurd

På dörren till omklädningsrummet i Domnarvsvallens inre hänger en bild på Bruce Lee.

Kung-fu-legendaren riktar en uppmaning till spelarna i Dalkurd:

"Nederlag är ett sinnestillstånd. Ingen är besegrad förrän ett nederlag har accepterats som en realitet".

Det här är fotbollsföreningen där man inte finner sig i förluster.

- Ta min mamma. Hon kan inte offside-regeln men hon blir verkligen tokig om vi förlorar. Det är inte fotboll. Det är något helt annat, säger sportchefen Adil Kizil.

Engagemanget går hand i hand med identiteten. Dalkurd bildades som ett socialt projekt av bland andra Adil Kizils pappa, klubbens ordförande Ramazan Kizil.

Föreningen har fyllt ett "nationellt" tomrum och blivit en sammanhållande faktor för kurderna.

När folkgruppen röstar om självständighet i Irak kämpar dess "fotbollslandslag" om en allsvensk plats i Sverige.

- Vi är från Borlänge och Dalarna men det kurdiska finns ju i namnet, i flaggan, i färgerna. Kurderna har levt under förtryck i väldigt många år och har aldrig haft en tillhörighet: ett land, ett fotbollslag... Så dyker den här klubben upp. Det blir automatiskt lite som ett landslag. Det är bara att åka till de kurdiska delarna i Irak, Iran, Syrien och Turkiet. Alla känner till Dalkurd. Alla vet hur det går, säger Adil Kizil.

"Glada för läget"

Från den 18 juni fram till bortamötet med Varberg i lördags levde laget upp till omgivningens krav. Tabellettan spelade tolv poänggivande matcher i följd innan Jakob Olsson slog till på Påskbergsvallen.

Frågan är om 0–1-förlusten var en engångsföreteelse, eller om Dalkurd börjat darra. Var de två oavgjorda matcherna i början av månaden de första tecknen på ett kommande ras?

Med fem matcher kvar har Dalkurd sex poäng tillgodo på trean Trelleborg, men avståndet till kvalstrecket kan krympa till tre på tisdagskvällen.

Andreas Brännström behåller lugnet.

- Vi är inställda på att det kommer att leva i 30 matcher och är glada för läget vi har, säger han.

Tränaren gör sin andra sejour i klubben, efter ett års "vila" och vidareutbildning i Hammarby.

- Här hinner man inte med sånt. Man kan prata om att det är tufft i storklubbar men en vanlig vardag i en storklubb är hur lugn som helst. Här är vi väldigt tillgängliga. Går grabbarna och äter lunch får de veta exakt hur dåligt det var i går eller i förrgår. På gott och ont är vi väldigt nära alla som bryr sig om klubben. Det är motsatsen till en skyddad verkstad, säger han.

"Signaler från universum"

För Rawez Lawan – som var avstängd och missade matchen mot Varberg – är det just vad han behövde efter gulden i Danmark och Sverige, med Nordsjælland och Norrköping.

Den 29-årige lagkaptenen ville vara något annat än en kugge i ett maskineri.

- Jag är tacksam för att jag fick gulden men med all respekt... Lägg ihop dem och det är inte i närheten av hur det skulle vara att gå upp i allsvenskan med Dalkurd. Att kunna vara en huvudfaktor till det, det är en mäktig känsla. Det är en känsla jag nästan inte kan behärska, säger han.

Enligt Adil Kizil var det inte helt enkelt att få Lawan till Dalkurd och Borlänge, men nu är sportchefen och mittfältsstjärnan överens om att det är en "perfect match".

- Jag såg inte mig själv ta klivet ner i superettan men på något sätt känner jag att jag inte har gjort det heller. Jag hjälper bara en klubb upp till allsvenskan. Det är där vi hör hemma. Det kom en massa tecken och signaler från universum att det var detta jag skulle göra. Sedan jag kom har jag inte ångrat mig en sekund, säger Lawan, som liksom tre lagkamrater har kurdisk bakgrund.

Nu verkar han i ett större sammanhang – precis som han önskat.

- Det här betyder så mycket för så många. Vi har noll åskådare här men miljoner som följer oss ute i världen. De är långt ifrån oss men vi vet att de finns där, säger han.

Få hemmasupportrar

Faktum är att lika många följer Brage som Dalkurd på Domnarvsvallen, trots att det skiljer en division mellan lagen. Dalkurd har hittills i år lockat 1202 åskådare i snitt, Brage 1175.

- Man jobbar på bruket och går på Vallen. Det är ett ordspråk och det är sant. Man jobbar på SSAB eller pappersbruket och går på Brages matcher. De har suttit där i 100 år. Vi får vinna nästa generation. Det tar tid att bygga upp en supporterskara som går på Dalkurds matcher. Den traditionen finns inte, säger Adil Kizil.

Och efter en paus:

- Än.

Linus Schröder

TT