När Paul Balsom, som varit med i landslaget sedan Zinedine Zidane lyfte VM-pokaler, beskrev sina egna och Ola Toivonens tårar efter Mexikomatchen som ”en häftig känsla” med tillägget att han inte vill blicka bakåt säger det två väldigt viktiga saker om det svenska herrlandslaget anno 2018.
Det är framåt.
Och det är tillsammans.
Framåt som du är. Tillsammans utan gränser.
Om vi överdriver? Om det är påklistrat? Jag skulle inte tro det. Såg ni Janne Andersson och Andreas Granqvists omfamning? Noterade ni Robin Olsens tårar? Vet ni om att varenda kotte tog sig upp till den galet heta dagen-efter-träningen på Spartak-stadion vid baslägret i Gelendzjik trots att de inte behövde?
Ludwig Augustinsson, som ägnade den mixade zon-tiden i Jekaterinburg åt dopningsprov, stod åter och pratade om jämförelser från 2015, två meter längre bort gjorde Victor Nilsson Lindelöf det samma.
För mig som är uppväxt under ett landslagsmagert 80-tal är det fortfarande ofattbart att lilla Sverige har spelare som både tror, kan och vet hur man baxar sig hela vägen fram, in mellan favoriter, med en gemensam spelidé, med en kollektiv tro och en total tillit för varandra.
Vi skall glädjas efter segrar, men vi skall sukta efter nya.
Finns stora paralleller
Vi var rätt många som gladdes enormt över hur Sverige hösten 2014 slog ut Frankrike i kvalet på Örjans vall, bara över det faktum att Sveriges U21-landslag tillhörde de åtta bästa i Europa, hur det sedan via matcher mot Italien, England, Portugal och Danmark tog sig hela vägen till ett straffsparksdrama inför tusentals blågula fans i Prag, hur de slagit ur underläge, misstrotts på vägen, men byggde guldet tillsammans.
Ur sådant kommer tillit och acceptans, känslor, kärlek – och en förmåga att stå upp varandra. Varje dag. Varje pass. Varje match.
Det är det som är på väg att hända nu.
Eller möjligen redan har hänt.
”Ludde”, som utsågs till matchens lirare mot Mexiko och fått gratulationer från hela Bremen, förklarade det fint: ”Det finns stora paralleller med U21-landslaget. Det handlar om att ta varenda meter defensivt.”
Det här landslaget har varit med om saker, det har svetsats samman, tagit förluster, skapat en egen mentalitet och utan tveksamhet gjort ”vi” till ett självklart begrepp.
Att Schweiz saknar två av sina backlinjespelare kommer ha betydelse, att Ola Toivonen, Albin Ekdal och de övriga visat på närmast sensationell återhämtningsförmåga kommer också spela roll.
Alla vi som är här vill ha mer. Ingen i eller runt landslaget är nöjd. Det är så känslan är. Inte så att ballonger av förväntan pumpas sprickfärdiga, snarare att matcherna mot Holland, Frankrike, Italien, Tyskland och Mexiko har skänkt ett lugn. En trygghet.
Ljum och len hetta
Janne Andersson, som sin vana trogen smög runt i hettan med blå keps och händer knäppta på ryggen, är – om någon enskild skall framhållas – den som skall hyllas.
Aldrig har en så fuktig hetta som torsdagens känts så ljum och len.
Aldrig har förväntan inför en åttondelsfinal i ett VM varit så kravlös och lustfylld.
Och på läktaren sjöng svenskvännen Alexey Lebedev ”när vi gräver guld just i Moskva”.
Det vinnande landslaget vill ha mer.
Samtidigt som landslaget är gränslöst agerar vår svenska regering godtyckligt och öppnar efter beslutet att närvara vid åttondelsfinalen i S:t Petersburg för benämningar som medgångsregering, inkonsekvens och tandlöshet när det kommer till ställningstagande som fram till för några veckor sedan var odiskutabla.
***
De svenska reserverna sparade inte på krutet, de som i allra högsta grad bidrar till detta landslags speciella atmosfär. Under spelövning alldeles i slutet av det timslånga träningspasset svarade Martin Olsson (löpning och inlägg), Marcus Rohdén (nick och retur) samt Kristoffer Nordfeldt (reflexräddning) för tre lysande prestationer och fick högljutt beröm av Peter Wettergren. ”Tydligheten när vi vill ha bollen, accelerationen på ytan. Bra gubbar!”
***
Flera scoutar Schweiz, men Lasse Jakobsson blir huvudansvarig, han som löste uppdraget mot Sydkorea trots förvillande frisyr- och nummerbyten. Ett gott tecken.
***
Senegal tvingas alltså lämna VM i Ryssland på antal gula kort. Går det att åka ut på ett mer smärtsamt sätt? Dags att återinföra omspel, som under forntida VM-turneringar nästan?
