– Jag hade väl en liten förhoppning om att kanske knipa ett brons. Men det här är helt sjukt.

Moa Hjelmer, som knappt hunnit fylla 22, har varit ett av de hetaste framtidsnamnen i svensk friidrott sedan hon slog igenom i fjol.I EM-finalen på 400 meter på Olympiastadion i Helsingfors visade hon varför. Hjelmer fick en bra start, men tappade lite i andra kurvan av loppet och såg snarare ut att få slåss om silvret eller bronset. Men när konkurrenterna kroknade hade svenskan inga som helst planer på det.
I stället hittade Moa Hjelmer på något sätt nya krafter och spurtade i mål som vinnare på 51,13. En rejäl putsning av det egna svenska rekordet och med god marginal under den tuffa kvalgränsen till OS.
– Jag hörde bara hur hela publiken hejade och någonstans såg jag bara en massa av gult på läktaren, jag kände att jag kunde plocka fram ännu mer energi, säger Hjelmer en stund efteråt, invirad i en filt och en stor svensk flagga.

Målgången? Den försvann i ett töcken av känslor och jubel. Och trötthet.
– Jag fattade ingenting. Har jag vunnit liksom? Jag ville ta ett ärevarv, men jag orkade inte.
– Jag såg inget utom mållinjen, det var tunnelseende. Jag hade ingen koll.

Moa Hjelmer tog sig till final genom ett imponerande lopp i semifinalen, redan då kom en första putsning av hennes svenska rekord till 51,40. I finalen gick det ännu fortare.
Hennes nya personbästa innebär att hon på ett år förbättrat sig med över två sekunder.
– För ett år sedan vid den här tiden? Då hade jag... 53,34... så det här var ju lite bättre, konstaterar hon.

Nu återstår bara ett samtal från Sveriges olympiska kommitté, vilket borde vara en formsak eftersom Hjelmer redan på förhand var högaktuell.
– Nu får jag bara ta mig samman och vänta på ett samtal från SOK och ladda om och så åka till London med ett öppet sinne, säger Hjelmer.
Spårvägensprintern satsade tidigare främst på 200 meter, men fick i fjol sitt stora genombrott på dubbla distansen. Vid SM slog hon oväntat Ann-Louise Skoglunds 25 år gamla svenska rekord och gick även till semifinal vid VM i Daegu.
I vintras satte hon sedan svenskt rekord även inomhus och missade inne-VM-finalen i Istanbul med bara en hårsmån.
Så helt från ingenstans kom inte fredagskvällens guldmedalj.
I det gula havet som motiverade Hjelmer stod hennes tränare i Spårvägen Roland Bergman och jublade nog högst av alla.
– Jag var rätt imponerad, det kan man lugnt säga, säger Bergman.
– Hon såg bara möjligheterna att gå ut och ge allt, den mentala biten är en enorm styrka hon har.

TT