I december fick Dennis Alknäs tid för en magnetröntgen. En irriterande axelskada hade inte gett med sig. Smärtan fanns där, men hindrade aldrig spel eller träning.

Han gick dit, röntgades, tog prover och åkte hem. Tre dagar senare kontaktade läkarna honom igen. De ville ta fler blodprover.

– Då tänkte jag väl inte så mycket på det. Jag åkte dit, de förklarade att cancer inte kunde uteslutas, men jag förstod nog inte riktigt vad det skulle innebära.

Dennis, som fyller 23 i sommar, fortsatte träna med Kärra. Sportsligt sett gick det tungt. Laget som åkte ur allsvenskan förra året hade svårt att leva upp till förväntningarna i division 1.

Ett par veckor efter proven kom beskedet att han hade akut leukemi, blodcancer.

Samtidigt som Dennis väntade på provsvar hade Patrik Nyman fått ont i låret. Det svullnade upp, som en lårkaka ungefär. Klubbläkaren skickade honom vidare för magnetröntgen. Provsvaren visade att Patrik drabbats av lymfkörtelcancer.

Även Patrik, som är ett år äldre än Dennis, behandlas med cellgifter. Han berättar att han mår bra, att gemenskapen och stödet från laget stärker.

Samma dag som klubbledningen samlade laget för att berätta om det ofattbara som inträffat valde Patrik och Dennis att stanna hemma.

– Det enda jag tänkte på var att jag inte ville att någon skulle tycka synd om mig. Det kommer jag aldrig att acceptera. Jag är den jag är, med eller utan cancer, säger Dennis.

För lagkamraterna kom beskedet som en chock. Lagkapten Stefan Tesanovic berättar om den frustrerande känslan timmarna efter beskedet. Samtidigt visste både Stefan och lagkompisarna att det sista Dennis och Patrik ville ha var medömkan.

– Patrik och Dennis är krigare och skulle aldrig acceptera att bli särbehandlade. Det har bara gått en månad och helt lätt är det inte. Det är svårt. Vi har en jobbig tid framför oss. Det viktiga nu är att stötta dem i stunder då det känns som svårast, fortsätter Stefan.

Ganska tidigt tog laget ett gemensamt beslut om att hjälpa till. Förutom att skänka matchpremier och lagkassan till Ung Cancer, en organisation för unga vuxna som drabbats, ville de genomföra en manifestation. Inför gårdagens derby mot Heid hemma i Lillekärrshallen valde laget tillsammans med Dennis och Patrik att offentligt berätta om det som hänt och att skänka intäkterna.

För Dennis har de senaste dagarna varit en känslomässig resa.

– Egentligen vill jag inte ha uppmärksamhet. Det är ganska jobbigt att stå i fokus på det här sättet, säger han.

Han är trött, kroppen värker och nästan brinner. Gifterna som två gånger i veckan sprutas in i kroppen får konsekvenser.

Han tänker inte sluta spela.

– Mina blodvärden sjunker snabbt när jag rör mig. Jag blir lätt yr och orkar inte spela en hel match. Min familj är inte så glad över att jag spelar. Men det här är mitt liv, jag har spelet handboll sedan jag var sju år och cancern ska inte stoppa mig.