I morgon går Sverige in i VM i schweiziska St. Gallen. Debutanten Sara är förberedd, men vet att hon kommer att vara andramålvakt bakom Hanna Pettersson.

– Jag vet inte hur många matcher jag får stå, det blir säkert några. Det är många matcher under kort tid och det sliter på målvakterna. Och jag måste fokusera på att vara med om det händer något. Jag har ett stort ansvar för att se till att jag är laddad under varje match för att kunna hoppa in.

Det har hon lärt sig under åren, vet att laddning och fokusering inte går att ta med en klackspark.

– Jag måste hålla mig varm och vara med mentalt hela tiden.

Hon är 25 år och har tagit tid på sig att nå landslagsnivå. Resan till Mölnlycke och Pixbo har varit långt ifrån rak och självklar. Den började för 15 år sedan hemma i Kristinehamn.

– Jag var tio år när jag gick på min första träning. Mamma hade fixat en klubba åt mig, sedan kom jag hem och sa att jag ville vara målvakt i stället. Sedan dess har jag stått i mål.

Hon värvades till Karlstad IBF, gjorde två säsonger som andremålvakt innan hon fick chansen som förstaval. Det blev succé och hon spåddes en lysande framtid. Men så kom en av Sveriges bästa målvakter, Malena Helmersson, tillbaka från Boden och helt plötsligt såg det ut som om Sara var tillbaka på nollpunkten.

– Jag tog efter henne mycket när det gäller rörelsemönster och att vara aktiv runt kassen. Hon var en komplett målvakt, det har inte funnits någon bättre. Jag lärde mig sjukt mycket av henne och vi har fortfarande kontakt.

Efter Karlstad blev det en kvalitetshöjning i Täby, men där funkade inte livet utanför träningshallen och flytten gick till Göteborg. I Pixbo har Sara för första gången ingen målvaktstränare, men hon är självmedveten och erfaren och hjälper sig själv.

– Jag har fått en hög lägsta nivå och har hittat min spelstil. Det är inte det stora spelet jag behöver nöta utan små detaljer.

Hon läser textil i Borås, bor i Göteborg och pendlar således både till skolan och träningen i Mölnlycke. Hon säger att hon känner sig hemma nu efter allt flyttande. Och att hon också börjar känna sig hemma i landslaget två år efter debuten. Hon skrattar till när vi påpekar att hon verkar ta god tid på sig.

– Det har varit ett tufft jobb att komma hit, jag har verkligen fått jobba. Men det har väl gjort mig till den målvakt jag är.

Nu är hon med i Sveriges VM-lag, en stor ära säger hon.

– Det är inte alla som får den chansen. Jag känner mig som ett proffs när jag är iväg, jag bara tränar, äter och sover och behöver inte tänka på så mycket. Det blir lite konstigt när jag kommer hem och ska fixa frukosten själv.