Wernbloom - i högsta grad en sann historia"
Hjälten heter Pontus Wernbloom och ingen, inte någon kunde tro det efter den första halvleken.
Relaterat
Svensk fotboll har vaknat.
Inte med ett ryck.
Utan mjukt och fint.
Att kvala in till slutspel är lätt i teorin. Grundregeln kan alla:
Förlora för jösse namn inga hemmamatcher.
Det grejade Erik Hamréns nya skapelse. 2–0 mot Ungern, framtiden är här och den är ljus.
Och hjälten heter Pontus Wernbloom och ingen, inte någon kunde tro det efter den första halvleken.
Efter fullbordade 90 minuter var det i allra högsta grad en sann historia.
Först en nick i nät efter Sebastian Larssons mycket precisa inlägg.
Sedan en nick i ribban och foten på returen i nät.
Men då måste domaren Martin Atkinson ha blundat hårt, Zlatan Ibrahimovic banade väg för det målet genom att med händerna skyffla bort en ungersk försvarare.
Erik Hamrén pratade om krig, det var motiveringen till att Pontus Wernbloom startade matchen, offret var Kim Källström och som det visade sig: den svenska offensiven.
Det går kanske att vinna ett krig utan att vinna slagen men det går inte att stå som segrare när krutröken skingrats om det saknas en offensiv.
Det gjorde det. Stundtals.
Det var Hamréns första tävlingsmatch, det är alltid en räcka frågetecken inför sådana matcher.
De fanns kvar efter 45 minuter, de hade till och med blivit några fler.
Jag förstod inte riktigt taktiken och det såg ut som inte alla gjorde det heller på Råsundas gräs.
Var det Zlatan Ibrahimovic som var den ensamme anfallaren i Erik Hamréns 4-2-3-1-system?
Eller var det Ola Toivonen?
Jag begrep det inte.
Det har pratats om en fri roll för Zlatan Ibrahimovic, det är storstjärnornas privilegium, inte någon trång taktisk kostym åt lagets galne uppfinnare.
Det passar honom bra men det måste vara en frihet under ansvar, åtminstone med restriktioner.
Att hämta bollen på egen planhalva är till exempelvis resursslöseri eller möjligen en överskattning av den egna förmågan.
För mig är inte Zlatan Ibrahimovic avslutaren, han är inte ”ettan” i Hamréns offensiv, den fria rollen passar bäst för en mittfältare.
Det var ur sådana positioner som de vackraste ögonblicken skapades, där såg det ut att födas en framtid för svensk fotboll, när Zlatan Ibrahimovic rullade fram Ola Toivonen och Emir Bajrami, vars avslut var riktigt svaga.
Det var Zlatans också, när han fanns där han skulle vara, i straffområdet, frispelad men med en riktigt usel avslutning med vänstern – det var inte ens en halvträff.
Det blev inte så mycket krig, inte heller så mycket Pontus Wernbloom men det fanns ändå offer.
Anders Svensson skadades vid en glidtackling, efter en dryg halvtimme haltade han av.
Kim Källström ersatte, det stärkte den svenska offensiven.
Inte heller Andreas Isaksson klarade sig, målvakten klev av i paus.
Den andra halvleken hann knappt börja innan Johan Elmander fick hjälpas av planen efter att ha nickat ihop med en ungersk försvarare.
Sebastian Larsson kom in och bitarna föll på plats, Wernbloom ruskade av sig de bleka minnena från första halvlek, Zlatan hittade sin position, Toivonen sin och Zlatan Ibrahimovic svingade sitt trollspö och slog passningarna så rätt, så rätt.
Och allt blev rätt, modellen är ny så skönhetsfläckarna finns, men det finns tid att rätta till dem.
Varför inte redan på tisdag i Malmö.
Mot San Marino.
