Och som vanligt blandades ungdomligt kaos med arrangörernas perfektion.

Gothia Cups invigning är glädje, ren och oförställd.

52 000 människor, de flesta väldigt unga, sparkade i går igång fotbollskalaset med världens största förfest. Musik, dans, lycka och alla var vänner med alla andra. Inte en enda fejkade ett leende, inte någon filmade sig till en kram från grannen men alla var där och alla bidrog till att göra kvällen varmare.

Jo, även vi som inte hade rest runt halva jorden hade inga svårigheter att känna oss delaktiga i det stora äventyret.

Allt flöt på som förväntat, anarkin utanför Ullevi före inmarschen, färgfesten nere på gräsmattan och vågen som rullade runt på läktarna. De unga artisterna avlöste varandra på scenen, Vilgot Olofsson visade upp fotbollskonst i den högre skolan, lagen marscherade in med Albanien i spetsen, de färgsprakande indierna nånstans i mitten, de dansande grabbarna från Zambia spralliga av glädje och så avslutade värdlandet Sweden inmarschen till tonerna av The Final Countdown. Och de gula och blå ballongerna steg mot den grå men fortfarande ljusa Göteborgshimlen.

Det hände saker hela tiden. Publiken förenades i en multidanslektion som avslutades med en svensk klassiker. Om det till äventyrs var någon som inte hade hissat upp mungiporna vid det laget så fick Små grodorna de flesta att både skratta och le.

Och Michael Jacksons We are the world fick hela arenan att lägga armarna om grannen, gunga fram och tillbaka och sjunga med. Det var kvällens största jubel, tills hela publiken spelade världens största Guitar Hero med färgade pappersark.

Strax efter halv tio drog det häftiga fyrverkeriet i gång och när allt var slut lämnade vi arenan med vissheten att en veckas fotbollsfest låg framför oss. Några dansade ut, eller hoppade, skuttade, sjöng. Eller gick helt stilla med ett leende och en bubblande känsla inombords.