Direkt efter att laget landat på Barajas, Madrids flygplats, for de till det kungliga slottet för en återträff med hela kungafamiljen.

Redan i omklädningsrummet efter finalen var faktiskt både drottning Sophia och kronprins Felipe nere och kramades med spelarna. I går eftermiddag fick också kung Juan Carlos chansen att vara en i gänget.

Efter kungamötet väntade premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero och sen folket.

Den öppna spelarbussen lämnade Palacio de Moncloa, Zapateros residens, klockan tjugo i åtta, 40 minuter försenad.

Sen följde en långsam Eriksgata för guldmedaljörerna runt centrala Madrid.

Vi stod vid Gran Vía , inte långt från Plaza de España. I väntan på bussen kunde vi betrakta flamencodansare, vågen som rullade längs hela gatan och på en balkong på andra sidan hade en man plockat fram sin allra största trumma.

Han ackompanjerade envisa tutor, applåder och Viva España.

Väntan var lång, inte tråkig.

Daniel Menendez, 17 år, student från Madrid stod med sina kamrater.

– Det här är historiskt och har aldrig hänt tidigare. Jag är stolt över de röda.

Då sammanfattade han ganska väl vad den här kvällen handlade om.

Gatan lyste röd-gul av skenande nationalism.

Och det finns väl inget, som en seger i fotboll, eller i nån annan idrott, som kan ena folket på ett så enkelt sätt.

Speciellt när en usel ekonomi gör att landet riskerar att följa Grekland i spåren och Katalonien helst vill vara sig själv nog.

Hur många som samlats på gatorna vet vi inte. Lätt över miljonen.

Samtidigt som spelarbussen masade sig fram som en varan i värmen blev de väntande vid Gran Vía duschade av vänliga hyresgäster som kastade vatten. Från hinkar och blomkrukor.

När bussen syntes, långt där borta vid Plaza de España, började folk sjunga.

Campeones, campeones.

Till sist. Klockan nio skapade polisvespor och bilar en ränna i folkmassan så att bussen försiktigt kunde passera.

Sergio Ramos i hatt hängde ut över bussen, Casillas poserade med bucklan, Busquets vinkade till balkongerna och Xavi såg ut som en liten pojke som fått äran att följa med på resan.

Den bussfärd som bara skulle ta två timmar runt Madrid var redan efter en tredjedel försenad med över en timme.

Så småningom kom de väl ändå fram till Príncipe Pío, vid pendeltågstationen, där en gigantisk samling människor samlats långt, långt, innan spelarna gled in.

Goyas målning från 1808 skildrar hur fransmännen på berget Príncipe Pío arkebuserar spanska motståndsmän.

Den här gången möttes hjältarna av jubel.

Intill floden Manzanares stod scenen och väntade på Iniesta, Xavi, Villa och kanske framför allt Madrid-spelarna Xabi Alonso, Sergio Ramos och en av finalens stora hjältar – lagkaptenen och målvakten Iker Casillas.

Det är svårt att förklara de känslor som följde bussen. I Spanien är fotboll stort. Så stort att lyckan liksom sköljde över oss på gatan och det var omöjligt att inte le med de som firade sitt landslag.

Samtidigt skenade firandet iväg hos en del efter finalmatchen. Fylla och skadegörelse tvingade kravallutrustad polis att hårdhänt evakuera platser både i Barcelona och Madrid.

Det förstörde ingen nationell yra.

Spanska tidningar fylldes av allt om finalen och förstasidorna pryddes med enkla rubriker.

Världsmästare (El Pais), Världens kungar (Lavanguardia), Spaniens stolthet (La Gaceta) och så rullade det på.

Och varför inte? Till sist, efter år och VM av sorger, bedrövelser och förväntningar som aldrig infriats, är Spanien bäst.

Inte bara i Europa.

I världen.