– Lidandet var kortvarigt, säger han.

Joel vann, tillsammans med Daniel Friberg och Johan Röjler, silver vid världsmästerskapet i lagtempo. Det var väldigt överraskande, inte bra för konkurrenterna.

– Medalj var målet från början, men silvret kom oväntat eftersom situationen var som den var, förklarar Joel.

Svenska laget hade kvalificerat sig som ett av de åtta startande och allt var frid och fröjd tills Joel Eriksson bröt ett revben någon månad före mästerskapet. Det gjorde att han inte kunde träna som vanligt och han hade inte åkt skridsko på länge när det var dags för VM.

Inte nog med det, över trion hängde ett krav från Sveriges Olympiska Kommitté: en sjätteplats i VM skulle innebäöra satsning mot OS i Vancouver.

– Så vi tänkte lägga upp det ganska defensivt, berättar han. På träningen hade det inte gått bra alls och vi tänkte att det skulle gå som bäst om jag inte var med och drog över huvud taget utan bara försökte åka med.

I lagtempo måste alla tre åkarna hålla ihop, eftersom tiden tas på trean.

En sjätteplats var möjlig, trots allt. Men något kändes fel.

– Tre timmar före loppet satte vi oss ner och pratade, minns Joel. Vi kunde chansa och riskera att allt gick åt helsike. Vi kunde vara defensiva och ta det säkra för det osäkra.

Beslutet blev att ”vi försöker”.

Joel fick dra ett och ett halvt varv mitt i loppet och han gjorde det bra.

– Vi kör ju inte så långt, så även om det blir jobbigt är plågan aldrig långvarig, säger han, fast mjölksyran i benen kan var fruktansvärd. Mitt problem var att över huvud taget hänga med i slutet.

Det gick bättre än någon kunnat ana och svenskarna besegrade stora skrinnarnationen Norge på vägen mot silver. Åt Holland fanns inte mycket att göra.

Holländarna är lika stora favoriter i år och risken finns att Sverige lottas mot dem i OS första omgång, där direktutslagning gäller. Joel och hans kompisar väljer att tänka positivt, att det blir norskt motstånd istället och en seger räcker för att köra om medalj i nästa lopp.

– Jag är i väldigt bra form i år. Om Daniel och Johan är lika bra som förra året, då kan vi slå vilket lag som helst, tror Joel.

När han tänker tillbaka på bragdloppet minns han inte så mycket av hur ont det gjorde, mera hur det kändes inombords. Han visste ju att så mycket berodde på om han själv skulle kunna klara och våga satsningen.

– Det var fruktansvärt nervöst, säger han.