Hon har svårt att sitta still i rullstolen, studsar som en lycklig pingisboll medan hennes skratt klingar högt och glittrande i den gamla pjäshallen på Kviberg. Här har Anna-Carin sedan två år sitt jobb som administratör för Göteborgs handikappidrottsförbund. Och här finns också träningsmöjligheter, en timme varannan dag kör hon, ofta med pappa på andra sidan bordet.

På kort tid har hon gått från ingenting till att bli rankad tvåa i världen i sin klass. Det har varit en resa som började med ett dystert besked.

- För sju år sedan fick jag MS och två år senare hamnade jag rullstol. Då tänkte jag att jag nog borde röra på de kroppsdelar som fortfarande går att röra på.

Hon har alltid varit fysiskt aktiv och spelade bordtennis som barn. Så hon tog kontakt med handikappidrottsföreningen 3V HIF och gick ner på en av deras träningar i Hagenskolan.

- Ingen i min familj hade tidigare haft kontakt med någon som var funktionshindrad och visste inte vad vi skulle förvänta oss. Men det var en fantastisk värld med barn, ungdomar och vuxna fulla av liv, glädje och engagemang. Det var otroligt medryckande. Allt var så enkelt i den världen, utom att spela bordtennis.

Helt plötsligt satt nätet i näshöjd och hur skulle hon få över bollen? Allt var annorlunda men det var ändå pingisen hon fastnade för. Kanske för att livet bjöd på ett oväntat återseende.

- När jag var åtta år spelade jag en julturnering i Exercishuset och fick möta en kille i rullstol. Jag var en kaxig åttaåring med racket i näven som fick leda med 20–0 i handikapp och som tyckte att "det här blir ingen match". Men jag fick stryk med 22–20 i två set, han vann 44 raka bollar. Det var Jörgen Andersson, Paralympics- och världsmästare och när jag 20 år senare tog kontakt med 3V HIF var det han som var kontaktperson.

Tanken var från början att Anna-Carin skulle få träna för att hålla kroppen igång. Men en vacker dag stod landslagets förbundskapten i hallen och sa "Det blir ingen påskmiddag med familjen i år, du ska på landslagsläger." Då var Anna-Carin 35 år.

Hon har ingen känsel i benen och inte heller i höger underarm, racketarmen. Det medför att alla slag är tankestyrda och att racketen, med en stomme av balsaträ, är väldigt lätt. Anna-Carin är tvungen att nöta in ett mönster som armen ska röra sig i.

Med de förutsättningarna lyckades hon på ett halvår kvala in till Paralympics i Peking, men det gick kanske lite väl fort. Hon var en boll från semifinal och reste hem besviken och fast besluten att sluta med pingis. Men efter att ha legat på soffan och käkat godis i två veckor kom suget tillbaka.

I oktober 2010 går VM i Sydkorea, det är det stora målet för henne. Längre kan hon inte planera, hennes sjukdom är progressiv och hon vet inte hur hon mår när det dags för nästa Paralympics i London om drygt två år.

- Det skulle vara fantastiskt roligt att få göra ett Paralympics till. Jag skulle jättegärna vilja göra det, men jag vet inte om kroppen håller. Den försämras hela tiden, men jag vill hålla på så länge jag kan och så länge det ger mig sådan glädje.