Det här är decenniets största idrottsögonblick. När GP:s krönikör Linn Ohlsson bestämmer.
Det känns som att det var alldeles nyss vi ringde in det nya millenniet. Konstaterade att det aldrig blev någon bugg och att tiden rusar på minst lika fort som någonsin förr.
Tiden och människan, fråga bara Usain Bolt.
Med decenniets mest minnesvärda stunder kändes det som att tiden stannade ett slag. Minnen etsade sig fast och en del av magin ligger i vetskapen om att miljoner andra upplever samma sak samtidigt.
Ögonblick snarare än stabilitet över tid, därför saknas sådana som Sörenstam, Woods och Armstrong på listan.
Till förmån för känslor, prestationer och personer som inte behöver slås upp för att kommas ihåg men också för händelser man helst skulle ha glömt.

2000:
Lars Frölander tar OS-guld i Sydney på 100 meter fjäril.
Tack vare en förstående vaktmästare fick jag tillträde till ett öde café på Lugnets idrottsområde i Falun, där det tack och lov fanns en tv. Ensam, men med miljoner andra, såg jag Frölanders fantastiska finish i stenhård konkurrens. OS-guldet och Bragdguldet blev hans, jag fick ståpäls och ett minne för livet.

2001:
Ludmila Engquist åker fast för dopning.
Magda fortsatte regera, Elofsson stod på toppen av sin karriär, Anja Pärson blev att räkna med, Tony Richardsson vann igen, Christian Olsson slog igenom – listan på framgång kan göras lång.
Men minnet från millenniets andra år stannar på en gråtande Ludmila Engquist på ett hotellrum i Köpenhamn. Med hjälp av ryssfemmor skulle hon bli framgångsrik i bob av alla sporter. I stället sjönk hon djupare än kanske någon annan ett år då svenska folket fick lära sig ord som hemohes, epo och ryssfemmor.

2002:
Sarah Hughes tar OS-guld i konståkning i Salt Lake City.OS högsta tittarsiffror kom sig av att hemmaåkaren Michelle Kwan, hela USA:s stora älskling, äntligen skulle få sitt OS-guld – möjligen förlora mot ryskan Irina Slutskaja. Så kom blott sextonåriga Sarah Hughes med ett felfritt åk, som efter näst intill olidlig väntan visade sig räcka. Otippade Hughes förkroppsligade den amerikanska drömmen och konståkningen fick andra rubriker än domarskandal.

2003:
Kvartsfinal Sverige–Finland i hockey-VM.
”Ett löst skott – så himla löst som ett löst kan vara”. Radiosportens Lasse Granqvist beskriver ögonblicket då decenniets, kanske millenniets, mest bragdartade vändning blev ett faktum. Sverige ligger under med 1–5 efter ungefär halva matchen som givetvis är körd och jag lämnar radion åt sitt öde för en stund. När jag ska köra till nästa möte är Tre Kronor mitt i den mest osannolika vändning jag upplevt. ”Jag slutar med det här Jansson, det går inte att hålla på”. Lasse Granqvists referat är nästan lika klassiskt som matchen, det gick inte att slita sig ur bilen och jag blev rejält försenad till mitt möte. Det var det värt.

2004:
Stefan Holm reser sig på nio i Aten-OS.
Trots mängder av fantastiska prestationer detta OS-år överskuggas allt av Stefan Holms höjdfinal. Hopp blandades med förtvivlan när Holm nästan bara rev och rev men ändå höll sig kvar i tävlingen. Efter 2.34 i tredje försöket låg han bara fyra – medaljen kändes långt borta. Holm såg slagen ut och som man led med honom.
Då.
På personliga rekordhöjden 2.36 vände allt, Holm tog i första försöket och alla andra rev ut sig och man trodde verkligen inte att det var sant. Stefan Holms styrka i det ögonblicket är för mig decenniets största idrottsögonblick.

2005:
Anja Pärson får upp farten i VM.
Mentalt trött, luftrörsinfektion, krasch på storslalomträning och fem dagar före VM har Anja Pärson inte en enda seger i slalom på nästan ett år.
Men med nya skidor, nya segrar och nytt självförtroende kommer Pärson till sitt första VM där hon ska köra alla discipliner. Med hjälp av silvertejp på pjäxorna vinner Anja sensationellt Sveriges första fartguld någonsin i alpina VM. Anja sade själv att det var hennes finaste seger någonsin och hon knockar mig än en gång med sin fantastiska vinnarskalle.

2006:
Zinedine Zidane lackar ur i VM-finalen.
På tal om knock … Vad det blev i finalen mellan Frankrike och Italien minns jag inte på rak arm. Knappt heller var den spelades eller vilka som gjorde målen. Men Zidanes skallning av Marco Materazzi var så otippad, så plötslig och så obegriplig att den överskuggade allt inte bara under fotbolls-VM utan hela det i övrigt härliga idrottsåret 2006.

2007:
Roger Federer vinner till slut finalen i Wimbledon.
Uppe på läktaren satt Björn Borg och skulle se sitt rekord tangeras. Men Federers final mot Rafael Nadal blev svårare – och mer spännande – än någon hade kunnat tro. Och man hejade på dem båda. Nästan fyra timmar av olidlig spänning, ändå stod tid och rum stilla tills Federer avslutade med en enkel smash. Han vann sitt femte raka Wimbledon och föll ihop på tennisplanen. Jag föll ihop i soffan.

2008:
Tårar när Liu Xiang haltar ut ur Fågelboet.Men tårar strömmande ned för kinderna försökte tränaren Sun Haiping berätta för en fullpackad presskonferenssal vad som hände när Kinas och OS största guldhopp försvann. Loppet som aldrig blev stod högst på min lista före OS, besvikelsen så stor att inte ens The Lightning Bolt eller Phelps åtta guld kunde överskugga den.

2009:
Blixten Bolt förste man under 9.60.
Äntligen sprang han hela vägen och man fick se hur snabbt det faktiskt kan gå.  I VM-finalen på 100 meter i Berlin vann Bolt på nya världsrekordet 9,58 och blev därmed först med att springa under 9,60 på distansen.
Vissa kallar honom pajas, oseriös och spexig. Men att se honom leverera är ingenting annat än vackert, felfritt och en show från första sekunden till den sista.
Usain Bolt är decenniets idrottare och det bästa är att han lär dominera även kommande år.