Hon har haft tålamod länge nu, Örgrytes Emma Green. Små, små tassande steg framåt har det blivit sedan det där gigantiska klivet när hon hamnade på pallen efter VM-bronset i Helsingfors 2005. Senaste säsongen var det kroppen som började krångla, först den ena foten, sedan den andra och nu är det någonting i ryggen och bäckenet som inte riktigt är som det ska. Det höll henne tillbaka och en frustration föddes.

- Det jag håller på med är inte hälsosamt för kroppen, det är jag väl medveten om, men jag har aldrig haft en tillräckligt allvarlig skada som stoppat mig från att tävla tidigare. När jag sedan tog beslutet att operera foten, bygga en ny grund och det inte blev bra efteråt, ja då måste jag erkänna att jag blev lite frustrerad, säger Green och fortsätter:

- Då tänkte jag ibland, vad är det jag har gjort? När är det min tur? När ska jag få betalt? Hade jag inte varit övertygad om att jag en dag kommer att få ut allt jag vet att jag har inom mig, ja, då hade jag nog inte orkat fortsätta med friidrotten.

Det är en av många gråtrista dagar i Göteborg, en kopp välgjort kaffe i Linné är det enda som värmer. Det är alltid lätt att vädret kommer på tal, när det gör det suckar Emma, ruskar trött på huvudet och säger:

- När solen väl tittar fram så här års är det nästan så man får nypa sig i armen. Det ska bli så skönt att komma ner till träningslägret i Sydafrika. Här hemma känns det som kroppen blir stelare och osmidigare. När man kommer dit blir det nästan en explosion av färger och smaker. Intensiteten höjs, kvaliteten blir också bättre när det bara är träningen man behöver tänka på, säger hon och ser ut att njuta bara av tanken på Stellenbosch, stället där delar av friidrottslandslaget inlett det nya året under många år.

Hon pratar om kärleken till sporten, ynnesten att få hålla på med det man älskar mest. Men också svårigheterna kring hantera vissa moment kring elitidrottandet.

- Det är lätt att ta sig till toppen när man inte har några krav på sig, att hålla sig kvar där och sedan ta ytterligare ett steg i utvecklingen, det är då det börjar bli knepigare. Jag vill inte bara känna inom mig att jag har mer att ge, jag vill uppleva det också. Att få känna att jag har fått ut precis allt jag har. Det är nog det som driver mig vidare, säger hon.

Sjundeplatsen i VM var, med tanke på omständigheterna med alla efterhängsna skador, ett bra resultat. Men inte tillräckligt för att släcka lågan som brinner. Eller tillfredställa lusten att utmana de allra bästa – kroatiskan Blanka Vlasic och tyskan Ariane Friedrich.

- Jag känner mig aldrig besegrad på förhand, men till deras nivå har jag en bit kvar. De är också de enda konkurrenterna jag känner så med. Ariane och jag är lika gamla, kan hon kan väl jag tänker jag mer.